Vi nås nu av ett väntat besked från Grundlagsutredningen att riksdagsspärren i personvalssystemet sänks från åtta till fem procent. Det är trist. Det räcker ju inte på långa vägar för att vitalisera ett i grunden misslyckat personvalssystem (med en fempartispärr applicerad på 2006 års valresultat hade antalet genuint personvalda rd-ledamöter ökat från sex till 13). Inslaget av personröstning i det svenska valsystemet förblir marginellt.
Tänk om man vågat mer? 1700-talsuppfinningen representativ demokrati bygger på starka personliga band mellan väljare och representanter. Men det mesta av makten över nomineringar och listplaceringar stannar i huvudsak kvar hos partierna även fortsättningsvis.
- Endast 22 procent personröstade i riksdagsvalet 2006. Andelen minskar för varje val.
- Hälften av de personröstande (11 procent av väljarna) kunde efter valet namnge den person de kryssat för.
- Blott sex riksdagsledamöter av våra 349 kan tacka personvalssystemet för sina parlamentsplatser.
- Endast var tredje väljare kan korrekt uppge namnet på en riksdagskandidat från den egna valkretsen. På 1950-talet var det närmare sex av tio som klarade det.
/Henrik Oscarsson
Henrik Ekengren Oscarsson 
Jag tycker att det är bra att saken diskuteras. Politiken måste bli synligare och bäras av personer. Men jag tycker att debatten, och statsvetarna, slarvar över en kulturfråga. Vår svenska demokrati är i hög grad byggd kring partierna, på gott genom historien, kanske med problem i en ny tid. Men denna \”kulturrevolution\” behöver göras med eftertanke. Partierna får partistöd, inte kandidaterna, riksdagens arbete är i hög grad (kanske i för hög grad) inriktad på partierna som bärare av det gemensamma arbetet. Att bara halka över i en personvald riksdag, eller annan nivå, låter sig inte göras.
GillaGilla