Maximal Elektoral Potential (MEP)

Det finns ett kul mått som man kan använda i analyser av undersökningar där man tillfrågar väljare vilka partier de överväger att rösta på. Jag brukar kalla det för MEP=Maximal Elektoral Potential. Det visar hur stor andel som har partiet med i sin partiuppsättning och är ett slags maxvärde för hur stort ett parti kan bli om ALLA som överväger att rösta på partiet verkligen skulle göra slag i saken.

Efter Potsdam-konferensen är jag än mer övertygad om att väljarbeteende bör modelleras i två steg. Väljare överväger inte att rösta på alla partier. Den typiske väljaren som ännu inte bestämt sig i inledningen av en valrörelse överväger att rösta på två partier. Information om vilka partier som ingår i partiuppsättningarna torde därför vara hyperintressant även för personer som inte råkar vara väljarforskare eller partistrateger.

Tabellen nedan visar resultat från 2006 års svenska valundersökning. Jag har markerat resultaten för folkpartiet med röd pil för att visa att ett parti kan övervägas av många väljare som ändå till slut väljer att inte rösta på partiet. Tjugo procent av de svenska väljarna hade FP i sin partiuppsättning men bara 7 procent gjorde slag i saken. Med andra ord: FP förlorade 2/3 av de ”matcher” som de gick mot andra partier i valrörelsen.

För de stora riksdagspartierna S och M gick det bättre. De lyckades utnyttja 76 respektive 72 procent av allt sympatikapital och hamnade alltså närmare sitt maximala tak än andra partier.

Vi har idag 6-7 opinionsinstitut som regelbundet redovisar hur väljarna skulle rösta om det vore riksdagsval idag. Marknaden för väljarbarometrar är gynnsam. Men varför inte utveckla mätningarna ett snäpp?

För den som vill kunna göra en djupare och mer omfattande analys av partiernas ställning i opinionen är det enkelt att komplettera mätningarna genom att ställa följdfrågor om övervägda alternativ. Med små medel kan man alltså erhålla högintressant information om vilka väljargrupper som överväger att rösta på vilka partier. En analys som isolerar de mellanparti-”matcher” som är avgörande i kampen om regeringsmakten borde vara intressant läsning för de politiskt intresserade som redan tar del av de reguljära opinionsmätningarna. Sådana data har dessutom ett nyhetsvärde som sträcker sig längre än publiceringsdagen för en vanlig mätning = mer valuta för spenderade resurser på mätningar!

Det kan alltså vara dags för ambitiösa medieredaktioner att se över vilka mätningar som skall beställas från instituten när sommaren 2010 närmar sig. Och dags för instituten att utveckla nya spännande produkter på området!