Stödet för sittande regering under mandatperioderna

Stödet för den sittande regeringen (S+MP) blev 37,9 procent i riksdagsvalet 2014. Sedan dess har opinionsstödet minskat. Är det normalt? Mycket eller litet?

Frågan vi tar oss an i det här blogginlägget är hur opinionstödet för sittande regeringar i Sverige brukar utvecklas under mandatperioderna: Vad har vi att vänta när det gäller hur stödet för den sittande minoritetsregeringen S+MP kommer att utvecklas under den tid som är kvar till nästa riksdagsval?

Det kostar att regera, det är väl känt. Som vi vet från tidigare blogginlägg tappar regeringar i Sverige i snitt omkring två procentenheter i opinionsstöd på att regera i fyra år. Men detta svenska efterkrigssnitt döljer en hel del variation. I västeuropeiska etablerade demokratier är kostnaderna för att regera i allmänhet betydligt större och här finns också en stark tendens att det kostar allt mer att regera. Vi vet också att efterkrigstiden då regeringar ibland faktiskt kunde gå stärkta eller endast milt försvagade genom regeringsperioder kan ha varit en historisk parentes. Vi är på väg tillbaka till normaltillståndet. Det normala är alltså att det kostar opinionsstöd att regera. Regeringar är rökta, helt enkelt.

Men de jämförelserna gäller valresultat mellan val. Finns det några generella mönster som besvarar frågan om när under mandatperioderna regeringar försvagas?  För att ta reda på det kan man analysera månatliga Sifo-data från 45 år tillbaka.

I figuren nedan har jag standardiserat mandatperioderna (x-axeln) så att skalan går från 0 (starten på mandatperioden) till 100 (slutet på mandatperioden) eftersom vi haft olika långa mandatperioder under perioden 1967-2015. Y-axeln är också standardiserad så att regeringens opinionsstöd sätts i relation till det valresultat som regeringspartierna fick i det senaste valet. Denna kvot är 1 om nivån på opinionsmätningarna är densamma som valresultatet. En kvot större än 1 betyder att regeringen har ett starkare stöd i opinionsmätningarna än i valet och en kvot lägre än 1 betyder att regeringen har ett svagare stöd i opinionsmätningarna än valresultatet. Ett tal på 0,7 kan alltså tolkas som att en regering åtnjuter 70 procent av det röststöd den hade i senaste valet.

Resultaten visar att opinionsstödet för svenska regeringar under de senaste 16 mandatperioderna (tjock streckad linje) börjar minskar gradvis under den första delen av mandatperioden ned mot en nivå kring 90 procent av regeringens stöd från valet, för att sedan vända något tillbaka igen. Utvecklingen tycks vara lika oavsett regeringsfärg.

Kommentar: Figuren visar opinionsstödet för sittande regeringspartier vid olika tidpunkter under 16 mandatperioder 1967-2015. Noll markerar starten på mandatperioden och 100 markerar slutet. Stödet för sittande regering (y-axeln) är här mätt i relation till valresultatet i det senaste valet. Stödet för sittande regering är här operationaliserat utan att ta hänsyn till den stora turbulensen under de borgerliga regeringarna perioden 1976-1982, en period under vilken vissa regeringar (FP) hade ett mycket svagt opinionsstöd vilket får en lite onödigt stor inverkan på resultaten i det här fallet. Istället har jag använt det samlade stödet för C, FP och M under den perioden som operationalisering av regeringsstöd. Om det är korrekt eller ej korrekt kan diskuteras. Ny demokrati har inte räknats in i opinionsstödet för Bildt-regeringen 1991-1994 och stödpartierna till S-regeringen under perioden 1995-2006 har inte heller räknats in. Från september 2015 består regeringens samlade stöd av Miljöpartiet + Socialdemokraterna.

Problemet är, liksom alltid när vi kikar på historisk opinionsstatistik, att det knappast finns en särskilt stor lagbundenhet i data. Varje mandatperiod och varje regerings öden och äventyr på folkopinionens stormiga hav är på många sätt en egen unik berättelse och möjligheterna att generalisera är högst begränsade, för att inte tala om möjligheterna att predicera framtiden. Sexton mandatperioder, fyrtiofem år och femhundranio sifomätningar inger förstås repekt. Men samtigt. Vi talar om ett land, ett politiskt system. Och vi talar om att försöka jämföra dynamiken mellan väljare, medier och partier över fem decennier. Det är ett understatement att förutsättningarna för partiernas kamp om väljare och för politisk opinionsbildning ser annorlunda ut idag jämfört med i slutet av 1960-talet.

Punkterna i figuren ovan visar en kraftig spridning över tid, vilket bekräftar att olika regeringar haft väldigt olika opinionsutveckling under mandatperioderna. Låt oss titta närmare på de fyra senaste mandatperioderna med två S-regeringar Persson och två Alliansregeringar Reinfeldt (se grafen nedan). Persson 1998-2002 gick tillbaka inledningsvis, låg stabilt fram till mitten av mandatperioden för att sedan öka starkt inför valåret 2002 men föll sedan tillbaka mot slutet. Persson 2002-2006 började bra men hade en gradvis nedgång i opinionen och lyckades begränsa skadorna något i slutet (men förlorade regeringsmakten).