När det nya året sjunger på sista refrängen är det tid att blicka framåt och fundera över vad som ligger framför. Den ekonomiska krisen och den snabbt växande arbetslösheten kommer förstås prägla opinionsutvecklingen. Vad som hände med svenska folkets attityder och värderingar under krisens 1990-tal är mycket väl dokumenterat, bland annat genom SOM-institutets mätningar. Historien upprepar sig förstås aldrig, men jag tror att många erfarenheter går att använda för att ge en hyfsad prognos för kommande år.
1. Sjunkande förtroende för samhällsinstitutioner
Som jag skrivit i ett tidigare inlägg var förtroendet för svenska politiker mycket högt i samband med 2006 års val. Hittills har regeringen kunnat visa krafttag med stödpaket, skälla ut bankerna och se jättebekymrade ut. Men under nästa år kommer de behöva ta de första riktigt tuffa politiska besluten. Och det kommer att vara impopulära beslut. Politikerna och partierna får ta största smällen. Men det behöver knappast sägas att förtroendet för bankerna kommer att rasa precis som det gjorde efter 1992. Som vanligt kommer kungahuset, sjukvården och universiteten klara sig bra förtroendemässigt även under 10-talskrisen.
2. Ökade klyftor
Nittiotalskrisen gjorde Sverige till ett avsevärt mindre jämlikt land med avseende på bland annat inkomstskillnader. Barnen från babyboomen i slutet av 1980-talet fick därför en sämre uppväxt och skolerfarenhet än tidigare generationer. Och nu skall samma generation möta en grym verklighet när de skall kriga till sig ett jobb på arbetsmarknaden. Den här krisen – av Alan Greenspan utnämnd till en händelse som bara inträffar en gång på hundra år – kommer sätta ytterligare spår i sociologernas ginikoefficienter. Skillnaderna mellan rik och fattig kommer att växa.
3. Sjunkande valdeltagande
Sverige har aldrig haft ett större fall i valdeltagande som mellan 1994 och 1998 års val. Delvis berodde raset på att 1998 års val inte blev särskilt spännande och alla visste hur valet skulle gå långt i förväg. Men det ökade soffliggandet hängde samman med protest och misstro mot politiker som länge kommit med enbart dåliga nyheter. Riksdagsvalet 2014 blir antagligen den största utmaningen att mobilisera väljaretill valurnorna.
4. Motvind för miljön
Det finns fortfarande en tydlig motsättning mellan ekonomi/tillväxt-prioriteringar och miljö/klimathot-prioriteringar. Sambandet är tydligt när man undersöker tidsserierna från SOM-mätningarna. Under 1990-talskrisen sjönk miljön som en sten på svenskarnas lista över viktiga samhällsproblem. Efter ett par år högt på agendan riskerar samma sak hända igen. Det blir tufft att övertyga människor om att miljöteknik och miljösatsningar skall göra tillväxtsiffrorna svarta igen. Vikande miljöopinion är ingen bra nyhet för det svenska ordförandeskapet i EU under hösten 2009 då Kyoto skall omförhandlas.
5. Privatekonomisk baksmälla
Svenska folket har aldrig sett så ljust på sin privatekonomi som under valåret 2006 och under hösten 2007. Privatekonomisk fartblindhet har kännetecknat välbeställda medelklassgrupper som leende sett fram emot sänkta skatter, högre löner, fortsatt ökat värde på egna fastigheter, och nyttjande av hushållsnära tjänster. Knappt hade de bytt klart telefonnummer till städfirmor och fönsterputsare med varandra förrän finanskrisen knackade på dörren. ”Det tar vi tag i efter jul” är det många som känner. Januari brukar vara ekonomiskt tufft. Januari 2009 blir tuffare. Men de verkliga privatekonomiska effekterna låter sannolikt vänta på sig ett tag till på grund av de tuffa räntesäkningarna. Men snart kommer det gå upp för många – även de med fast förankring på arbetsmarknaden – att det inte bara är Sverige som befinner sig i ekonomiskt trubbel: ”Jag och min familj befinner mig i trubbel”. Jag förväntar mig en rejäl förändring av svenska folkets bedömningar av framtidsutsikterna för den egna ekonomin.
/Henrik Oscarsson
Henrik Ekengren Oscarsson 