Tajming betyder som bekant allt när det handlar om opinionsbildning. Årets Folk och försvarsvecka (eller ”Ryssen kommer”-konventet) matchades med Fredrik Reinfeldts hemliga resa till de svenska trupperna i Afghanistan. Min första tanke var att dessa båda events blev ett bra tillfälle för Reinfeldt att demonstrera statsmannaskap och för Alliansen att rycka åt sig ett initiativ i den sedan länge avsomnade försvarsfrågan (högerpartiet och moderaterna hade ett historiskt sakägarskap i försvarsfrågorna, men detta ägarskap ligger numera långt tillbaks i tiden. Försvarsfrågorna har sedan 1990 legat mycket mycket lågt på valrörelseagendan).
Men Jan Björklunds mycket uppmärksammade Sälental om att återrusta Gotland och bygga ett starkt invasionsförsvar, följt av (den riktige) försvarsminister Sten Tolgfors underhållande fp-uppläxning på sin nystartade blogg har styrt medier och opinion åt helt andra håll.
Visst pratar svenska folket nu försvarspolitik vid köksbord och under arbetsluncher, men knappast på det sätt som Reinfeldt och Alliansregeringen tänkt sig. Nu vädrar journalister och opposition Allianssplittring i försvars- och säkerhetspolitiken (vilket kommer särskilt olägligt eftersom bland annat just detta varit Alliansens huvudlinje i kritiken av v-s-mp-samarbetet så sent som i partiledardebatten förra veckan).
Det hade varit intressant att vara en fluga på väggen och lyssna på regeringssammanträdet på torsdag. Vad ger regeringskamraterna Björklund för betyg i ordning och uppförande efter den här veckan?
/Henrik Oscarsson
Henrik Ekengren Oscarsson 
En väldigt bra och intressant analys. Förmodligen är väl denna kontrovers en av upptakterna till valrörelsen 2010. Kan man inte vinna särskilt mycket på skrivtester för invandrar så försäker väl partiet nästa gång satsa på försvarsfrågan som kan ge utdelning av fler röster från tradiotionellt inriktade m-röstare. Men hur går det då med alliansen? Jag tror att Björklund biter sig i tummen.Ville
GillaGilla
Skrev ett inlägg på min blogg (www.joshlyman.bloggspot.com)angående ett inlägg från dig tidigare kring miljö som valfråga i kristider. Tänkte bara efterfrga din reflektion kring detta samtidigt som Mp verkar gå bättre än nånsin?
GillaGilla
Hej! (kunde inte lämna kommentar på din blogg, jag var nog för mångordig 🙂 Du är lite för ivrig när du tror att tillväxt/ekonomi-hänsyn och miljöhänsyn skall förändra sin plats på dagordningen på bara några månader. Om den här krisen blir som under 1990-talet, vilket mycket tyder på, så talar vi i så fall om processer som tar många många år. Miljön var den viktigaste frågan på dagordningen i valet 1988. Sedan dalade den kraftigt under de 5-8 år som följde för att sedan parkera kring 15 procent som ansåg miljön var ett viktigt samhällsproblem (under perioden 1995-2005 ansåg t ex svenskarna att flykting/Invandring var ett viktigare sh-prob än miljön). Den här typen av strukturella förändringar kommer, OM de nu upprepas, alltså att ta väldigt mycket längre tid. Stödet för partiet mp tycks vara alltmer frikopplat från den generella miljöopinionen. Annars skulle mp för länge sedan ha varit historia (!?). Frågan är om miljöhänsyn är något vi anser oss \”ha råd med\” när det är goda tider, men prioriterar ned när andra kortsiktigt materiella behov är svårare att tillfredsställa. En del talar för det. Men som jag också sagt tidigare: bara för att det historiskt funnits negativt samband mellan miljöhänsyn och tillväxt/ekonomihänsyn behöver det inte nödvändigtvis vara så i framtiden. Utrymme för politisk kamp om de här sakerna finns alltid 🙂
GillaGilla