Anders Björck är en av Sveriges mest erfarna politiker med mer än tre decennier som förtroendevald riksdagsman bakom sig. Han har varit försvarsminister och vice talman. Han har i tolv år varit ordförande i Försvarets underrättelsenämnd (FUN) som är de demokratiskt folkvaldas huvudsakliga kontrollorgan över den militära underrättelsetjänsten.
Få torde vara lika välinformerade om de villkor och förutsättningar som gäller för att försvara rikets säkerhet som Björck. Själv har jag varit minst sagt bekymrad över att intelligent och påläst folk har ansett sig behöva lagstifta om att införa radikalare tvångsmedel än under beredskapstiden (då öppnade vi enbart postförsändelser till och från Tyskland); i så fall måste hotbilden mot den demokratiska staten och Sveriges medborgare rimligen vara långt allvarligare än vad man har velat avslöja.
Men nu klarnar bilden. De sista kvarvarande tvivlen har skingrats. För om inte ens Anders Björck kan övertygas om att rådande hotbild kräver den nuvarande FRA-lagen med brokiga tillbehör då måste det betyda att tunga argument saknas. Kabelspaning mot all trafik må vara en våt dröm för varje underrättelsetjänst. Men det kostar för mycket pengar. Det är för många organ inblandade. Det är inte effektivt. Och det utgör ett hot mot det öppna demokratiska samhälle som underrättelsetjänsten är till för att försvara.
Läs mer om svenska statens övervakning av svenska medborgare under inledningen av det kalla kriget i min och Ann-Marie Ekengrens bok ”Det röda hotet” (2002; Historisk Media).
/Henrik Oscarsson
Henrik Ekengren Oscarsson 