Andelen väljare som bytte parti mellan 2002 och 2006 var rekordhöga 37,1 procent. Men den skattningen av rörligheten gäller för partiväljare, inte för alla röstberättigade svenskar. Vill man få en uppfattning om hur stor andel av svenska medborgare som förändrar sitt politiska beteende måste man även ta hänsyn till trafiken mellan soffan och valurnan.
Räknar man om Valforskningsprogrammets historiska tidsserier för den totala rörligheten i valmanskåren blir resultatet så här (streckad linje):
Resultaten visar att den totala rörligheten vad beträffar politiskt beteende (valdeltagande + partival) ökat från omkring 25 procent under 1970-talet till närmare fyrtiofem procent 2006. Närmare hälften av de röstberättigade medborgarna i Sverige förändrar alltså sitt politiska beteende mellan två val. Rörligheten mellan partier – som är den vanligaste måttstocken för en rörlig valmanskår – representerar endast två tredjedelar av den totala rörligheten.
Det finns alltså en mycket stor inneboende potential för politisk förändring. Den hittillsvarande stora politiska stabiliteten i Sverige kommer sig av att det mesta av individrörligheten faktiskt tar ut varandra i aggregatet. Trafiken mellan partierna, över blockgränsen och till och från soffan är inte enkelriktad. Väljare flödar till och från. Men om alla rörliga väljare bestämde sig för att förändra sitt politiska beteende i samma riktning skulle vi kunna stå inför dramatiska förändringar.
Henrik Ekengren Oscarsson 