Partiuppsättningsmodeller 3

På väg till ECPR konferensen i Potsdam och hoppas kunna rapportera lite nyheter från den statsvetenskapliga forskningsfronten här på bloggen.

Vi fortsätter dela upp väljares beslutsprocess i olika faser för att lära oss mer om varför väljare till slut röstar på de partier de gör. Den tvåstegsprocess (consideration set formation och final choice) som brukar användas kan med fördel delas in i fler faser.

Man kan till att börja med definiera en universell uppsättning av partier som består av alla de partier som ställer upp i ett riksdagsval. I 2006 års val var det exempelvis mer än fyrtio partier som registrerade sig. Självklart finns det ingen väljare som är ens medveten om alla dessa alternativ.

Nästa delmängd är följaktligen en uppsättning av medvetna alternativ. Detta är intressant eftersom vi vet att långt ifrån alla väljare kan väckas mitt i natten och räkna upp de 7-10 partier som är mest kompetitiva i det svenska partisystemet (Nej, alla är faktiskt inte särskilt intresserade av politik). En av valrörelsernas viktigaste effekter är därför att påminna väljarna om vilka alternativ som finns att välja mellan. Att tränga in i medvetandet på många väljare är givetvis en förutsättning för att ett parti skall kunna konkurrera om röster.

Den tredje delmängden är en uppsättning av övervägda alternativ, alltså själva partiuppsättningen. Här ingår de partier som väljaren faktiskt överväger att rösta på i valet. Att begränsa sig till ett fåtal alternativ, vanligen två, kan förstås som en fullständigt rationell process. Det gäller för ett parti att vara med i så många väljares partiuppsättningar som möjligt, annars är man inte med i matchen.

Sista steget i beslutsprocessen är att gå från många övervägda alternativ till ett slutligt röstningsbeslut: valet av parti. Den forskning som just nu bedrivs med hjälp av partiuppsättningsmodeller (consideration set models) leder i riktning mot att det är olika förklaringsfaktorer som är viktiga i olika faser av beslutsprocessen: resultat från Holland visar t ex att partiledareffekterna är obefintliga i tidiga steg där övervägda alternativ skiljs ut och partiuppsättningen formeras, medan partledareffekterna är klart större i det avslutande steget: partiledarna kan vara ”tie-breakers” för de väljare som har två eller tre partier i sin partiuppsättning; för de fåtal väljare som uppfattar partiernas politik som likvärdig kan alltså partiledaren fälla avgörandet. Effekter alltså, fast hos en relativt liten grupp väljare.

Allt för nu.