Hyperindividualiseringen ställer själva förutsättningarna för den representativa demokratin inför tuffa utmaningar. Hur kan en representativ demokrati fungera om huvuddelen av väljarkåren betraktar representationsidén som i grunden befängd? Om individer inte längre tror på den representativa demokratins affärsidé, nämligen att någon annan än individen själv kan närvara på platser och i sammanhang där individen själv inte kan närvara, och dessutom är bättre skickad att representera hennes intressen och åsikter bättre och mer effektivt än vad hon själv kan, ja vad händer då?
Jag har läst hundratals fritextsvar från vår stora webbpanelundersökning i samband med valet som gäller potentiella SD-väljare, det vill säga personer som inför riksdagsvalet uppgav att de överväger att rösta på SD. Det återstår förstås mycket jobb att systematisera och katalogisera dessa svar. Men en sak står klart. Ett vanligt förekommande resonemang bland SD-väljare är att en röst på SD uppfattas vara en mycket effektiv signal till andra aktörer om att samhällsproblem (främst brottslighet, invandring och välfärd). Väljarna anteciperar den signalverkan en SD-röst kommer att ha på mediernas sätt att bevaka ett SD i riksdagen, på samhällsdebattörers eftervalsanalyser och på de etablerade riksdagspartiernas sätt att reagera och agera i SDs närvaro.
Liknande resonemang känns igen från många Piratpartiväljare i samband med 2009 års Europaparlamentsval. En röst på PP var ett sätt att markera att det gått för långt med övervakningssamhället, att politiker inte begrep sig på informationsteknologins effekter på viktiga politikområden som immaterial och patenträtt.
Gemensamt för dessa resonemang är att de inte handlar om att uttrycka en stark vilja att bli representerad av de partier eller företrädare man röstar på. Det handlar snarare om ett helt igenom instrumentellt agerande där det politiska beteendet (t ex en röst på SD) blir en förhandlingsbricka i ett spel där såväl medielogik som etablissemangsreaktioner redan tänkts in i ekvationen. Ett exempel är att många SD-väljare i vår e-panel gärna ser att SD som parti inte ges något reellt eget inflytande så länge effekterna av SD-rösten blir de rätta, det vill säga en förändrad politisk agenda där man kan få bekräftelse för vissa verklighetsuppfattningar och en större uppmärksamhet för de samhällsproblem man tycker är viktiga. Valsedeln är för dessa väljare inte något mandat till ett specifikt parti utan en passning till alla de andra. Liknande resonemang för en del trogna S-väljare som ändå övergav S i omsorg om partiet: man anteciperar att ett dåligt valresultat leder till ett välbehövlig nystart och ideologiutveckling inför 2014. Återigen: signalverkan snarare än representation.
När SDs tjugo riksdagsledamöter tågade ut ur Storkyrkan, kände sig 339 610 väljare representerade?
Henrik Ekengren Oscarsson 
Intressant, också snyggt att du har data som visar just den poängen. Men behöver ett sådant röstningsresonemang nödvändigtvis indikera att de som resonerar så inte tror på den representativa demokratin (eller för den delen, att de är 'hyperindividualiserade')? Signalverkan vs representation = sanktion vs mandat?Kanske känner de sig trygga i att deras åsikter representeras väl av de andra partierna och att de just därför kan kosta på sig att rösta för att Röra Om I Grytan? Jag skulle också gissa att en del av de latteliberala swing voters som i detta val röstade på MP gjorde det i trygg förvissning om att Alliansen skulle regera vidare, och att de därför kunde kosta på sig att signalera sitt missnöje med Allianspartierna — en passning — även, eller just för, att de i valet mellan Rajraj och Måna föredrar den förre.
GillaGilla
Tänkvärda funderingar, men precis som nedanstående kommentator är jag skeptisk till om detta betyder att representationen är satt ur spel. Man skulle kanske istället kunna betrakta representation som en tvåstegsprocess, där man i första steget vill bli representerad av någon som ställer de rätta frågorna, för att i andra steget välja den representant som föreslår de bästa lösningarna – inte nödvändigtvis samma parti i bägge fallen. Det är endast i fråga om väletablerade problemställningar som man kan hitta ett parti som har både frågan och svaret, och därmed betrakta sig som som representerad fullt ut. I SD:s fall kan man välja att låta sig representeras av antingen någon som ställer rätt frågor men saknar mogna och beprövade svar, eller någon som har en mängd svar men på fel frågor. Det säger sig självt att det inte kan bli frågan om fullständig representation i någotdera fallet och att man därför röstar med strategisk signalverkan i sinnet för att på sikt uppnå en situation där man kan bli bättre representerad.
GillaGilla
JonasVisst har Henrik en hel del poänger… Dock så har ju mediernas och partiernas hatkampanjer mot Sd de senaste veckorna varit helt extrem…Dessutom bör inte Svenska kyrkans företrädare hylla vänsterextremister som kastar sten, ägnar sig åt knivöverfall mm…Per T Olsson (fd politisk chefredaktör på Sydsvenskan) kommenterade detta i godmorgon världen igår (SR, P1 den 10 oktober)… Jag delar inte alltid Per T:s uppfattningar men igår tycker jag att han hade helt rätt… Det går utmärkt att lyssna på programmet på sr.se
GillaGilla