Blockpolitiken har kanske aldrig varit lika cementerad som efter Alliansens bildande sommaren 2004. Det har hittills funnits mycket få tecken på att detta förhållande skulle kunna förändras i närtid. Med en helt ny partiledargeneration på plats för Centerpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna öppnar sig ett möjlighetsfönster för en mer dramatisk politisk förändring av det svenska partilandskapet. När det rödgröna samarbetet inte längre existerar och nya aktörer sätter sin prägel på sina respektive partier öppnar sig oväntade möjligheter för framtida seglivade blocköverskridande mittenregeringar i Sverige. En sådan tänkbar (eller åtminstone mycket mer tänkbar efter Olofssons avgång som partiledare idag) framtida mittenregering är en S+MP+C. Det finns ett ideologiskt släktskap (partierna är närmaste grannar längs vänster-högerdimensionen) och en historisk tradition av samarbete mellan böndernas och arbetarnas parti.
Finns det då någon efterfrågan för mittenregeringar i Sverige? Ja, till att börja med kan påpekas att mellan 25 och 33 procent av väljarkåren själva definierar sig som mitten i politiken (”varken till vänster eller till höger” på fem- eller elvagradiga skalor).
När vi i Valundersökningarna tillfrågar svenska väljare om deras önskeregering svarar mellan 14 och 31 procent att de önskar sig någon form av blocköverskridande regering. Vid flera tillfällen i historien har de blocköverskridande önskeregeringarna faktiskt konkurrerat om att vara det vanligaste önskemålet (men då frågar vi inte om specifika regeringskonstellationer). Men väljarna är alltså inte främmande för blocköverskridande regeringar. Bara att lansera idén vore att skapa nya sätt att tänka bland väljarna som kan ruska om: Man kan faktiskt tänka sig en svensk regering som inte är vänster eller höger utan mitten!
I dagens riksdag har C+MP+S endast 160 mandat tillsammans. I närtid är en sådan regering givetvis en riktig högoddsare. Men när tumultet lagt sig efter valnatten den 15 september 2014 kan det parlamentariska läget vara ett helt annat. Den bräckliga Allians-minoritetsregeringen föder nya idéer om hur parlamentarisk stabilitet kan uppnås. Vi får väl se vilka signaler den nya Centerledaren skickar över blockgränserna i samband med tronföljden. Antagligen krävs någon form av kris också (parlamentarisk, nationell eller ekonomisk) för att katalysera fram den första svenska mittenregeringen sedan 1958.
Henrik Ekengren Oscarsson 
Men kan Centerpartiet och Miljöpartiet samsas i en regeringen? De slåss ju i mångt och mycket om samma väljare, och iochmed Centerns \”Stureplans-falang\” så har de närmat varandra än mer. Om de ska hushålla i samma regering så bör Centerpartiet retirera från Stockholm och återvända till landsbygden. Frågan är dock om man har modet att göra detta.I övrigt kan väl sägas att Allians-regeringen knappast kan inleda samarbete med Mp under denna mandatperiod, och om inte alltför dramatiska förändringar sker så kan man det inte under nästa heller. Ty Mp kräver numera ministerposter, och om en 5-parti regering skulle bildas så skulle småpartierna få stryka om foten ytterligare, Jag tror inte att C eller Kd överlever det, jag tror inte heller att Fp vinner på det. Moderaterna förlorar i sin tur regeringsuppdraget om regeringen spricker, de enda vinnarna blir då Mp, och givetvis oppositionen samt Sd.Hur ska Alliansen kunna regera till 2014 när Juholt (och även Weidelich) ger indikationer på att man är beredda på att rösta likt Sd, för att fälla regeringen. Kom ihåg, en Sverigedemokrat frågade Weidelich om han kan tänka sig samarbete, Svaret var visserligen diffust, men frasen \”Vi i (S) samarbetar med alla som vill ha rättvisa\” var ungefär den samma som Juholt under onsdagens partiledardebatt, jag kommer ej ihåg den ordagrant men stora likheter fanns.Det blir en spännande mandatperiod, och den mest väsentliga frågan för kommande årtionden lär bli hur man handskas med Sd. Samarbete och ge dem inflytande, eller förkastande, men med risken att Sd då (enligt bedömare och nutidshistoria) lär växa sig starkare rent procentuellt sätt.Till sist kanske vi då får en norsk situation där den norska högern inte längre kan regera utan Frp. Annars blir det en danska situation där Sd växer lite mer (pga. legitimering) men sedan avstannar i växten och stabiliserar sig som ett stödparti med sikte på ett fåtal frågor. Sverige var nog inte så unikt, trots allt. Nu ser vi samma saker som i övriga Norden.
GillaGilla