Den förtappade ungdomsgenerationen

Ojandet över ungdomsgenerationernas tillkortakommanden är sannolikt lika gammal som mänskligheten. Ungdomsforskningen och framtidsforskningen lever gott på att upprepa mantrat att det är något särskilt (och ofta väldigt allvarligt oroande) med den uppväxande generationen. För medierna finns det knappast något mer tacksamt än en chockerande nyhet om ”morgondagens beslutsfattare”. Läsarna uppmuntras att själva dra slutsatsen att de nya generationerna blir demokratins, moralens och civilisationens slutliga fördärv. Ministrar och förståsigpåare övar snabbt in en klädsamt bekymrad min. Inte sällan har stora offentliga utredningar blivit tillsatta på grund av dylik alarmism.

Visst är det många gånger man stöter på häpnadsväckande låga skattningar av unga människors politiska kunskaper, intresse och medvetenhet eller exponering för politiska nyheter. Inte sällan avviker de allra yngsta från äldre i värderingar som rör demokrati, korruption och förtroende för centrala samhällsinstitutioner.

Men dynamiken går ofta förlorad i analyser och diskussioner. De återkommande ögonblicksbilderna av det ”risiga tillståndet” hos varje ny generation ungdomar visar sig gång på gång vara en mycket dålig prediktor för framtiden. Ingen hänsyn tas till att det äger rum mycket omfattande förändringar av attityder och värderingar hos varje ny generation i takt med att de blir mer erfarna (=fysiskt äldre). Fokus borde ligga på frågan om förutsättningar/mekanismer/omständigheter för politisk socialisation har förändrats på ett sätt som gör det sannolikt att dagens unga inte kommer trampa samma stigar som tidigare generationer.

Om man har tillgång till långa tidsserier där man följer generationer över tid (kohortanalys) kan man försöka analysera mer systematiskt i vilken utsträckning läge och förändring av människors attityder, åsikter och värderingar beror på 1) att tidig prägling sitter i livet igenom utan att förändras av ökad ålder (ren generationseffekt), 2) att egenskapen i fråga förändras med ökad ålder oavsett generationstillhörighet (ren livscykeleffekt) 3) att särskilda händelser i tiden påverkar alla generationer på exakt samma sätt (ren periodeffekt). Trots att vi ofta diskuterar generationsskillnader stöter man i praktisk empirisk forskning mycket sällan på några äkta rena generationseffekter. Vanligast är olika kombinationer av de tre effekterna.

 

Nedan följer några exempel hämtade från dagsfärska analyser jag har gjort av SOM-institutets 25-åriga tidsserier (för kohortanalyser tillbaka till tidigt 1950-tal, se min och Mikael Perssons nyutgivna skrift ”Unga väljare i Sverige 1956-2010”). Jag har valt att titta närmare på några nyckelindikatorer som i grova drag belyser politikens ställning och demokratisk legitimitet för fyra olika generationer svenskar under perioden 1986-2010. Generationsindelningen bygger i det här fallet på Zukin (2010).

När det gäller förtroendet för riksdagen existerar inga generationsskillnader alls. Alla åldersgrupper har ett ungefär lika starkt förtroende för riksdagen vid varje givet tillfälle. Förtroendet för riksdagen är snarare beroende av kortsiktigt verkande faktorer, som t ex om mätningen äger rum strax efter ett riksdagsval (valårseffekt) eller hur konjunkturen för det allmänna politiska förtroendet bland medborgarna.

Utvecklingen av graden av partiövertygelse i fyra generationer är en mycket bra illustration av en samtidig generationseffekt (varje ny generation har klart svagare band till de politiska partierna) och periodeffekt (i samband med valår och efter valrörelserna stärks banden mellan svenska folket och partierna).

Vid en första anblick tycks det politiska intresset vara helt styrt av vilken generation man tillhör. Världskrigsgenerationen har ett starkare politiskt intresse än Rekordårsgenerationen följt av Generation X. Internetgenerationen uppvisar det klart lägsta politiska intresset av alla generationer. En valårseffekt gör sig gällande framför allt bland de allra yngsta: i samband med valår får det politiska intresset ett uppsving (1998, 2002, 2006 och 2010) jämfört med intilliggande mätpunkter. De politiska valen är viktiga för att väcka intresse framför allt i Internetgenerationen. 

Men (och här kommer dynamiken in i ekvationen): Tar man hänsyn till att medlemmarna av olika generationer befinner sig i olika delar av sin egen livscykel kan man visa att egenskapen ”politiskt intresserad” är en egenskap som helt följer en livscykel: oavsett generation följer svenskarna samma ”öde” när det gäller hur det politiska intresset utvecklas under livets gång. Figuren nedan visar att graden av politiskt intresse är på exakt samma nivå när medlemmarna av ”Rekordårsgenerationen” var omkring 30 år som den är för de medlemmar av Internetgenerationen som idag är kring 30 år. När en svensk är omkring 45 år är det omkring 55 procent som uppger att de är mycket eller ganska intresserade av politik — oavsett om de tillhör Världskrigsgenerationen, Rekordårdsgenerationen eller Generation X. Nästan förutbestämt alltså. Varje ny generation trampar på i samma fotspår som de tidigare.  

Svenskarnas nöjdhet med demokratin blir allt starkare enligt SOM-institutets mätningar (och nej, det kan definitivt inte härledas till att det blivit lägre svarsfrekvenser i undersökningarna under de senaset 25 åren). Figuren visar för varje generation andelen svenskar som uppger att de är ”mycket nöjda” med hur demokratin i Sverige fungerar för perioden 1996-2010. Intressant att notera är att de båda yngsta generationerna (Generation X och Internetgenerationen) är klart mer nöjda med demokratin än de äldre generationerna. Systemstödet, den demokratiska legitimiteten, är alltså starkare bland unga än bland äldre. Och det är också i de yngre generationerna som nöjdheten med demokratin ökat mest sedan mitten av 1990-talet!