Gästblogg av Rasmus Broms, doktorand i Statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Vilket förtroende ska vi sätta till förtroende?
Inom media förefaller frågan om partiledarförtroende vara av högsta vikt. Under hösten sattes i princip ett likhetstecken mellan Håkan Juholts mer eller mindre personliga misstag och problem, och krisen i socialdemokraterna samtidigt som huvudmotståndaren Fredrik Reinfeldt var sysselsatt med en medial charmoffensiv. Mot slutet av Juholts korta tid på partiledarposten hade denne bara förtroendet av knappt en fjärdedel så många väljare som statsministern.
Hur stor roll spelar då partiledarnas förtroende bland allmänheten för deras partiers framgång, mätt i ”reda” opinionssiffror?
För det första bör vi, som alltid när det gäller statistik, vara mycket aktsamma mot att förväxla samvariation med kausalitet – vi kan inte med säkerhet säga att det är den ena faktorn som driver resultatet för den andra; exempelvis är det inte omöjligt att partiets framgångar bland väljarna påverkar synen på deras galjonsfigurer, alternativt att en helt annan faktor ligger bakom variationen i båda. För det andra måste vi tyvärr konstatera att förtroendeindikatorn är något mer sporadiskt uppmätt av de stora opinionsinstituten jämfört med undersökningar om partisympatier, cirka två eller tre gången om året har varit standard under senare år (om det inte rör sig om ad hoc-undersökningar gällande enskilda partiledare efter exempelvis politiska skandaler). Därför blir det svårare att på ett systematiskt sätt mäta upp mer direkta samband mellan de två variablerna.
Samtidigt verkar opinionsstödet för varken Vänsterpartiet eller Kristdemokraterna, som båda får anses ha ”gått kräftgång” i opinionen under de senaste mandatperioderna, ha särskilt stort samband med förtroendet för ordförande Ohly/Hägglund. Detsamma verkar gälla för Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson även om vi här har en mycket kortare mätningsperiod (ett år). En möjlig hypotes utifrån resultaten för V och Kd, samt till viss mån Sd, är att ledare för partier på ändpunkterna av det ideologiska spektrat inte behöver lägga ner lika mycket kraft på att appellera till den bredare väljarkåren, åtminstone på kort sikt.
Även om trender i förtroende och stöd i de flesta fall kan kopplas samman förefaller inte finnas något särskilt stort samband mellan de absoluta nivåerna av det förtroende partiledaren åtnjuter och storleken på väljarbasen. Varje parti tycks alltså spela efter egna regler. Reinfeldt behöver cirka två väljares förtroende för att omsätta i en röst, jämfört med Sahlin/Juholt(/Löfven?) där ration alltså i princip är 1:1. I partistöd har de mindre partierna, Sd undantaget, mellan omkring 15 och 25 procent av ledarförtroende.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att partiledarförtroende verkar vara en faktor i det större opinionsperspektivet, i synnerhet för de ledare som pretenderar på att styra landet i kraft av regeringschef. Med mer regelbundna mätningar av partiledarförtroende skulle vi kunna lära oss mer om hur det kausala förhållandet ser ut.
Henrik Ekengren Oscarsson 
Hej,Förtroendet och väljarstödet verkar ju följa varann. Men om man kollar på axlarna ser man att både skalan och skillnaden mellan förtroende och väljarstöd skiljer såg åt mellan olika partier. Är det inte således lite för mycket svarsanpassning i dessa diagram?
GillaGilla