Den senaste sammanvägningen av opinionsmätningar (Mätningarnas Mätning) visar att varken Miljöpartiet, Kristdemokraterna eller Feministiskt initiativ skulle vinna riksdagsrepresentation vid ett tänkt riksdagsval om det hållits idag. De samlade rösterna på dessa tre partier — 3,4+3,9+2,4 = 9,7 procent eller sisådär 750 000 röster — skulle vara ”bortkastade” i den meningen att de inte gav utdelning i form av riksdagsmandat.
Hur kan en handlingskraftig stabil regering skapas på det här parlamentariska underlaget när det finns så många låsningar när det gäller att regera med SD eller över blockgränserna? Huvudregeln är att parlamentariska samarbeten formas mellan ideologiskt närstående partier. Ett kort resonemang visar att matematiska möjligheter inte nödvändigtvis är detsamma som politiska möjligheter. De ideologiska avstånden mellan laguppställningarna gör att det alltjämt är en ganska knivig situation även om vi reducerar ned antalet aktörer från 8 till 6.
En alliansregering byggd på stöd från SD är matematiskt tänkbart men de grundläggande ideologiska avstånden är stora. Stefan Löfven kan möjligen regera vidare men nu med mer aktivt stöd från Vänsterpartiet. Problemet här är att en blott 111 mandat svag S-enpartiregering skulle ha stora svårigheter att få stöd för en budget såvida inte det går att övertyga närstående Allianspartier att stödja. Liberala mittenpartier som C och L skulle var och en för sig inte befatta sig med ett regeringssamarbete som direkt eller indirekt bygger på Vänsterpartiets stöd. Och det är först under galgen som dagens partiledargeneration i C och L skulle sträcka sig till att utveckla ett intimt parlamentariskt samarbete med S — även om det i så fall formas en mittenmajoritet med 111+22+50 mandat=183 mandat.
Gissa om vi kommer tugga detta mycket under de knappt 500 dagar som återstår till valet. Opinionsbildning tar tid: Hur förbereder partierna sina väljare och sympatisörer för att kunna hantera regeringsbildningen efter valet 2018?
Henrik Ekengren Oscarsson 