Nu på söndag den 10 december är det exakt 10 år sedan jag lanserade ”Åsiktskorridoren” i ett inlägg här på forskarbloggen. Du läser originalinlägget ”Väljarna är inga dumbommar” här. Jag har rätt nyligen skrivit min andra text om begreppet i SvD som du läser här.
Vad har då hänt med den svenska åsiktskorridoren de här senaste tio åren? Mina beskrivningar av debattklimatet från för tio år sedan skulle nog lika gärna kunna ha skrivits idag. Fast kanske tio år vresigare: Dagligen, framför allt på X, kan vi ta del av helt omdömeslösa yttringar från opinionsbildare och förtroendevalda som borde veta mycket bättre. Engagemanget som skapas handlar mest om ryggdunk från de som redan finns i den egna ringhörnan. För den som vill lära nytt, se nya perspektiv eller utmana sig själv intellektuellt finns inget längre att hämta.
Åsiktskorridoren = en metafor för de gränser inom vilka det är gångbart att uttrycka åsikter som är allmänt accepterade i samhällsdebatten
Nationalencyklopedin
Eller som jag avslutade understreckaren i SvD: ”Människor med hyggligt vanliga åsikter blir fortfarande avfärdade som idioter. Viljan att avkunna dom över meningsmotståndares mentala hälsa tycks inte ha svalnat. I sociala medier saknas fortfarande en incitamentsstruktur som belönar ambition och flit. Ännu saknas plattformar där de många människorna bjuds in till konstruktiva och civiliserade samtal om lösningar på vår tids samhällsproblem.”
Åsiktskorridoren är antagligen lika smal idag som för tio år sedan, om jag själv får besvara den vanligaste frågan jag får. Men gränserna för det gångbara har förflyttats. En del åsikter och idéer har blivit mindre gångbara och andra mer accepterade, med november 2015 som den viktigaste brytpunkten.
Henrik Ekengren Oscarsson 