Hur kunde 9 000 amerikanska finansjournalister missa att gräva fram het information om den förebådande finanskatastrofen som nu sätter sin prägel på hela världsekonomin? Förskalven inför den kanske värsta ekonomiska krisen sedan depressionen var ett sådant scoop som sannolikt inte återkommer under deras livstid. Och vad berättar hela den här historien om mediernas vakthundskapacitet?
Frågeställningen är inte min, utan den amerikanska journalisten Dean Starkmans. Han menar att ingen journalist kan säga att det saknades tillgänglig information om fartblindhet, oansvarig utlåning och direkt osund verksamhet hos riskkapitalbolag och finansbanker som Lehman Brothers och Fanny Mae. Medierna är duktiga på att i efterhand berätta och förklara hur det kunde gå så illa. Pulitzerpriser delas ut till efterkloka journalistiska produkter. Men vi kräver förstås mer av medier och journalister. Deras uppgift är att gräva fram information om nästa katastrof innan den inträffar. Eller som Starkman skriver: ”Who will blow the whistle on the next disaster in the making? Where’s the next subprime mess?”
Spännande att ventilera olika förklaringar till detta enorma kollektiva nederlag för den fria oberoende pressen (några kommer snart att diskuteras på denna blogg). Effekterna är tydliga. Demokratiskt valda regeringar världen över tvingas nu använda medborgarnas skattepengar för att sy ihop krispaket och stimulanspaket för enorma belopp. Belopp som i vår del av världen får annan slags korruption, dålig politisk styrning och oegentligheter att blekna i jämförelse. Hade en fungerande mediebevakning kunnat dämpa effekterna av finanskrisen?
/Henrik Oscarsson
Henrik Ekengren Oscarsson 