Svenska väljares ideologiska självidentifikation är en av de tyngsta förklaringarna till partival. Individers ideologiska vänster-högeridentifikation har i stor utsträckning kommit att ersätta den historiskt starka partiidentifikationen, det vill säga känslan av anhängarskap till ett specifikt parti. Istället för att utveckla starka emotionella band till ett parti i unga år tycks samma sak ske när det gäller ideologisk grundposition. Att bekänna sig som ”något till vänster om mitten” eller ”långt till höger” betyder något. Panelanalyser visar att den ideologiska identifikationen är mycket stark. Vänster-högeridentifikation står för något mycket stabilt, även bland mycket unga väljare.
I ett samhälleligt helikopterperspektiv rör det dock på sig. Sedan vänstervågen i slutet av 1960-talet har det blåst högervind i den svenska väljarkåren; det är den långa trenden. Åtminstone om man följer utvecklingen av andelen som placerar sig till vänster respektive till höger om mitten längs en elvagradig vänster-högerskala (se figur).
I samband med valet 2006 var andelen högeridentifierade fler än någonsin tidigare (46 procent), till och med högre än i samband med den beryktade högervågen i slutet av 1980-talet. Anledningen till att det inte resulterat i fler högerregeringar är att socialdemokraterna (eller s-blocket) alltid lyckats ta hem spelet om den fjärdedel av väljarkåren som identifierar sig som ”mitten”.
En delorsak till förskjutningarna över tid kan vara demografiska: det är en äldre väljarkår idag än för fyrtio år sedan. Sören Holmberg har visat att väljare blir mer konservativa när de blir äldre. Analysen publicerades 2001 i kapitlet ”Churchill hade rätt”. Churchills utsaga som då prövades var ungefär så här: ”om man inte står till vänster när man är ung har man inget hjärta, om man inte står till höger när man är gammal har man ingen hjärna”.
/Henrik Oscarsson
Henrik Ekengren Oscarsson 
