Statsvälska

Det finns ett antal statsvetenskapliga ”sanningar” som valsar runt och vinner spridning men som helt enkelt inte alls stämmer med internationell forskning. Ett sådant påstående som är aktuellt just nu är att sympatistödet för en sittande regering regelmässigt ökar när det ekonomiska läget förvärras.

Det är alltid intressant när många aktörer plötsligt enas om en plausibel förklaring till ett nutidsfenomen och nöjer sig med det. Nu är det bara det att påståendet om att kristider tenderar att leda till ökat stöd för sittande regering inte är sant. Tvärtom finns ett överväldigande empiriskt stöd för den ekonomiska standardmodellen runt om i världen: generellt sett bestraffar opinionen regeringspartier för dåliga ekonomiska tider. Härvidlag är den svenska opinionsutvecklingen ett intressant och spännande undantag.

DN 20081220 ”Regeringen kan dra nytta av det välkända fenomenet att väljarnas stöd för sittande regering ökar i kristider.”

Ekot 20090315 ”Stödet för Alliansens största parti har ökat med nästan fem procentenheter den senaste månaden. Det är inte konstigt, menar flera statsvetare Ekot talat med. I kristider ökar stödet för regeringen och framför allt för regeringschefen” (transkriberat)

Den genomsnittlige mediekonsumenten bibringas uppfattningen att det här handlar om mycket välkänt statsvetenskapligt allmängods att kristider gynnar regeringar. Det blir ofta galet när statsvetenskap skall förmedlas i medierna. Men hur i all sin dar kan det bli så här fel? Huvudsambandet är nämligen precis det omvända. Den förenklade motsatsen är ingenting annat än kvalificerat skitsnack. Statsvälska.

Sambandet mellan ekonomi och regeringsympati är betydligt mer komplext. Jag har pratat med den person som just nu vet mest i Sverige om den här dynamiken, Johan Martinsson. Han doktorerar i maj på sin avhandling i statsvetenskap om ekonomisk röstning och sakfrågeägarskap (tack Johan att du läst igenom det här inlägget före publicering!).

En fulländig förklaringsmodell måste förutom makroekonomiska indikatorer som ränta, inflation och arbetslöshet innehålla sådana saker som a) väljarnas perceptioner av det ekonomiska läget och b) väljarnas evalueringar av regeringens krispolitik visavi oppositionen (issue ownership) och c) frågornas ranking på dagordningen (saliency). Samspelseffekter mellan ekonomi och faktorerna a-b-c skulle — om omständigheterna var de rätta — kunna förklara varför Moderaterna och Alliansen belönas av väljarna trots att den svenska ekonomin har stora svårigheter.

Låt oss se på möjligheterna att påståendet ”kristider leder till ökat stöd för regeringen” är korrekt just nu för det svenska fallet.

1. 1) Påståendet skulle kunna vara trovärdigt under förutsättning att svenska väljare uppfattar krisen inte som en vanlig lågkonjunktur utan klassar den lika allvarlig som ett invasionshot eller terroristangrepp. Om ”kristider” jämställs med akuta nationella säkerhetshot skulle uppslutningen för den sittande regeringen vara naturlig (jfr 11 september). Det finns inte många mätningar av svenska folkets syn på krisen att gå på. Men ser man lite nyktert på vad som utspelas inser man att den ekonomiska krisen mer liknar en vanlig lågkonjunktur (om än mycket djup) än ett akut nationellt krisläge. Nej, det här funkar inte.

2. 2) En andra förklaring, som inte heller finns belagd men som ofta förekommer i analyser av opinionsrörelser, är att den ökade synligheten för regeringsföreträdare skulle generera ökat stöd. Medierepresentanter är särskilt förtjusta i den här förklaringen: föreställningen är att ju mer en aktör syns (allt annat lika) desto mer populär blir denne. Men som sagt det finns såvitt känt inga belägg för ett direkt samband mellan exponering och popularitet. Och vid närmare eftertanke torde det spela rätt stor roll i vilka sammanhang man syns och vilket budskap som förmedlas när man väl syns, eller hur? Nej, det här funkar inte heller.
3. 3) Slutligen till förklaringen som har störst kraft i ljuset av internationell forskning och Johan Martinssons resultat för Sverige: Om regeringen alltjämt uppfattas inneha sakägarskapet i frågor som rör ekonomi och sysselsättning skulle även en försämrad ekonomi kunna leda till förnyat stöd. Oppositionen skulle i så fall inte ha lyckats vrida initativet på dessa sakområden ur händerna på regeringen. Tvärtom har krisen i så fall lett till en agendaklättring för just de styrkeområden som gjorde att Alliansen vann valet 2006: ekonomi och sysselsättning (samspel mellan saliency och issue ownership). Väljarna gjorde då bedömningen att Alliansen hade en bättre politik än socialdemokraterna. Den inrikespolitiska debatten under vintern har inte föranlett opinionen att göra någon annan bedömning. Jämförbara ordentliga mätningar av sakägarskap har vi såvitt känt inte tillgång till från perioden oktober-mars. Men förtroendemätningar ger visst stöd för att Borg hittills har vunnit den politiska debatten över Östros.

Förklaring 3 gäller under förutsättning att en traditionell opinionsmässig ansvarsbaserad bestraffning av regeringen för den ekonomiska krisen är försvagad eller satt ur spel. Den gamla bestraffnings-belöningsteorin vet vi får allt svagare stöd över tid (se tidigare blogginlägg om globaliserade väljare).

Så visst finns ett samband mellan finanskris och opinionssiffror. I någon slags slarvig mening ”beror” opinionsförändringarna på finanskrisen. Men statsvetarna gör sig själva och sitt ämne en stor otjänst om man inte kan förklara dynamiken bättre (jag har själv blivit ”lurad” in i ett förenklat resonemang om ekonomi och regeringsstöd). Skall man kommentera huvudsambandet enbart måste man rimligen hålla sig till aktuellt forskningsläge.

Martinssons avhandling lär bli obligatorisk läxläsning för medieglada statsvetare.