Farväl till papperstidningen. Har vi hört det förut? Visst. Men den här gången är det kanske på riktigt. I en nyskriven artikel i The New Republic förmedlar professorn i masskommunikation Paul Starr förfärande insikter om hur hårt finanskrisen slår mot amerikanska tidningar. I gamla etablerade tidningar som Los Angeles Times, The Miami Herald & The Star Ledger skärs antalet journalister ned med mellan 25 och 50 procent. I flera storstäder kan den enda kvarvarande tidningen komma att slås ut. Läsarna sviker, liksom annonsintäkterna.
Gammelmediernas (Main Stream Media) ekonomiska bekymmer tycks närmast vara till glädje för många som tror på den nya kommunikationsteknikens välsignelser och möjligheter. Men har de verkligen konsekvenserna klart för sig? Problemet är, menar Paul Starr, att tidningsdöd också innebär tidningsjournalistikens död. Noggrann med att inte romantisera vad nyhetstidningarna uträttat historiskt som vakthund och fjärde statsmakt argumenterar han för att vi just nu bevittnar slutet på en epok av professionell nyhetsjournalistik. Nyhetsredaktionerna på de stora tidningarna har varit bärare av publicistiska normer och värderingar som givit dem stor makt och stort oberoende: ”…newspapers are shrinking not just physically or in labor power, but in the most important dimension of all – their editorial mission”.
Nya medier kan inte kompensera
Internet och bloggosfären är ännu inte i närheten av att kunna fylla det tomrum som halvtomma tidningsredaktioner lämnar efter sig, menar Starr. För det första kan de nätburna medierna inte generera tillräckligt med resurser i form av annonsintäkter och prenumerationer för att bedriva professionell journalistik. Nätet ger långt ifrån de intäkter som papperstidningen gjort, delvis eftersom konsumenterna vant sig vid att information är utan kostnad. Resurser för journalistisk verksamhet försvinner snabbare från gammelmedierna än vad de nya medierna kan utveckla: ”If newspapers are no longer able to cross subsidize public-service journalism and if the de-centralized, non-market forms of collaboration cannot provide an adequate substitute, how is that work going to be paid for?” frågar Starr.
Den genomsnittlige bloggaren må vara väl bestyckad med bredband, åsikter, idealism och intelligens, men saknar ofta träning och framför allt tid att bedriva grävande journalistik. Men en skrivkunnig gör ingen journalist. Hur många bloggare har möjlighet att sätta sig på ett kommunarkiv ett par dagar eller ägna någon vecka åt att resa runt och intervjua människor öga mot öga? Om informationen inte redan finns på nätet är det svårt att surfa fram den hemifrån, eller hur? Vem skall göra det journalistiska grovgörat i informationssamhället?
Internet genererar lite nyheter
För det andra står gammelmedierna alltjämt för lejonparten av all originaljournalistik. Så kallad medborgarjournalistik (citizen journalism) på nätet genererar mycket litet av förstahandsnyheter. I USA sätter tidningarna fortfarande agendan för nyhetsförmedlingen i TV och radio. Där återkommer de men i uttunnad och grundare tappning. Online är det mycket åsikter men litet rapporterande, och än mindre av grävande.
Det finns enstaka exempel på framgångsrika nätburna koncept såsom ProPublica eller Center for Independent Media. Men dessa organisationer är icke vinstdrivande och existerar på filantropiskt stöd enbart. Eftersom annonsintäkter inte kan genereras återstår endast donationer och idealism. Och organisationerna har heltidsanställda journalister. Problemet är att de oftast agerar på nationell nivå. De klarar sämre av att göra den hederliga lokaltidningens jobb: att vara nagel i ögat på lokala politiker, tjänstemän och företag.
Nu väntar korruption
Om Starr har rätt väntar goda tider för de tjänstemän, politiker och näringslivsfolk som vill ägna sig åt korruption. Om vakthundens kapacitet sviktar blir det friare spelrum för allsköns oegentligheter. Den som bedömer riskerna att avslöjas av lokala eller nationella medier som mycket små kommer ha en större sannolikhet för korrupt beteende. Eller som Starr uttrycker det hela: ”Newspapers have helped to control corrupt tendencies in both government and business. If we are to avoid a new era of corruption, we are going to have to summon that power in others ways. Our new technologies do not retire our old responsibilities”.
Henrik Ekengren Oscarsson 
Det är lite oklart vilka slutsatser som kommer från dig och vilka som kommer från Starr.Men för det första så har vi tydligen olika poster i våra RSS-läsare, du och jag (eller om det är Starr och jag). Jag ser dagligen \”originaljournalistik\” på de bloggar jag läser. För det andra så finns det ett antal journalister som bloggar, och att de skulle vara beroende av betalning och resursstarka redaktioner finner jag lite märkligt. Ungefär som att musiken skulle dö ut bara för att skivförsäljningen fasas ut.För det tredje så håller jag med om att det är ett stort hinder för grävande journalistik att inte all offentlig information finns på nätet, utan att man är tvungen att springa land och rike runt för att hitta den. Men det är ju i så fall upp till politikerna att besluta om att informationen skall läggas upp.För det fjärde så tror jag inte att det skulle betyda att korruptionen kan breda ut sig bara för att nyheterna inte längre filtreras genom journalister med formell utbildning. Spåren avskräcker, om man säger så. I min RSS-läsare finns ett stort antal bloggare som gjort betydligt gedignare grävningar än vad några proffsjournalister någonsin kommit i närheten av.Jämför till exempel DN:s senaste anka, den där artikeln — med ty åtföljande ledare — som \”visade\” att FRA-motståndet var organiserat av några PR-byråer, med Mikael Nilssons gedigna grupparbete.
GillaGilla
Dock, i Sverige har annonsintäkterna på nätet passerat annonsintäkterna i papperstidningen, om jag inte är helt ute och cyklar. Svenska dagstidningar, och public service-bolag, har dessutom väl fungerande websidor, med kortare och längre artiklar, nöje-, politik- och grävjournalistik sida vid sida.
GillaGilla
Hej! Jag har just börjat närma mig denna diskurs så alla tips och kommentarer är välkomna. Min text var i huvudsak ett referat av Starrs artikel. Han ställer dock huvudproblemet på ett sätt som tilltalar mig och som väcker min nyfikenhet. Följdfrågan är förstås hur fallet Sverige passar in i beskrivningen. Här är raset för papperstidningen ingenting i jämförelse med i USA. Är Sveriges transition till informationssamhället härvidlag en bra motbild till Starrs farhågor? Sätter medborgarjournalistiken tillräcklig skräck i politikerna? Och vilka bra exempel förutom FRA kan föras fram?Bernhardtz: Jag skall läsa på om annonsintäkterna för svenska nyhetssiter. Framför allt den utveckling som just nu äger rum. Hur mycket av pengarna går till korruptionsavskräckande vakthundsjournalistik?Björn: Din skepsis mot den professionella journalistiken inom gammelmedia är typisk för den här diskussionen, och därmed högintressant. Som forskare söker jag efter hela bilden, gärna ordentliga systematiska sammanställningar. Alla tips tas tacksamt emot. För att spara tid skulle jag gärna ta del av din RSS-lista över grävande bloggare 🙂 Om någon känner till någon svensk motsvarighet till ProPublica eller Center for Independent Media?
GillaGilla
@Henrik:Om det är något som kännetecknar bloggosfären, så är det att vi generöst delar med oss av all information vi har (till skillnad från många etablerade journalister som svartsjukt bevakar sina eventuella scoop), så givetvis hade du kunnat få min kompletta RSS-lista.Tyvärr misstänker jag att din blogg omedelbart skulle klassa en sådan lista (med ty åtföljande URL:er) som spam, så i stället väljer jag att rekommendera en bloggrulle som jag anser vara en av de bästa och bäst underhållna bland alla bloggar, nämligen författaren Anders Widéns.PS. Anders är själv en grävande medborgarjournalist, som inte går av för hackor. DS
GillaGilla
FeltenMed förlov sagt, menar du verkligen att bloggosfären idag kan kompensera, säg WSJ:s eller en Guardians eller 60 minutes, nedläggning?Har du läst Bloggtoppens lista? Där är den största politiska bloggen en viss Jinge, en vänsterextremistisk antisemit och allmän knäppskalle, som ändå inte har mer än ett par tusen besökare om dagen.Bloggosfären överskattar sin egna betydelse.Skärpning.safflemannen.se
GillaGilla
Nejdå, safflemannen, jag har inga som helst illusioner i den riktningen. Och Jinge känner jag för övrigt sedan 20 år tillbaka (från fidonet-tiden) så jag är väl bekant med vad han är för en filur.Nejdå, precis som att du idag själv väljer ifall du skall köpa Hänt i Veckan eller Sydsvenska Dagbladet för att få din nyhetsdos, så får du välja vilka bloggar du skall läsa. Märkligare än så är det inte.Den stora skillnaden är att du har mer än en halv miljon publikationer att välja mellan enbart i Sverige, så det ställs oerhört mycket större krav på dig som nyhetskonsument. Men det har du väl inget emot? 🙂
GillaGilla
Mycket intressant din sammanfattning av Starrs artikel. Ska läsa hela med stort intressen. Men vad tror du att tidningsdöden får för effekter på partipolitiken? Den lär väl komma även till Sverige inom kort.Dagens politiska partier är ju helt beroende av de traditionella medierna för att nå medborgarna. Så om medierna försvinner gör väl även de traditionella partierna det? Medlemsutvecklingen talar ju för att de saknar egen kraft att överleva. Vore intressant att höra vad du tänker om detta. Skrev om problemet här om det kan intressera.
GillaGilla
Ett intressant inlägg med intressanta kommentarer. Vad gäller Eriks funderingar kring de politiska partierna och de traditionella medierna så tror jag varken att medierna eller partierna som sådana kommer att försvinna. Däremot tror jag att deras organisationer, såsom vi idag känner dem, gradvis kommer förändras/försvinna. Ett minskat medlemsantal är ett problem på flera vis för de etablerade partierna så som de idag är organiserade. Partiernas medlemmar har traditionellt haft en viktig mobiliserande funktion under valrörelserna. Traditionellt sett har detta krävt en tämligen omfattande administration för att fungera och det kostar pengar. Färre medlemmar är därmed ett stort problem på två vis. Dels blir det svårare för partierna att nå ut till sina potentiella väljare och dels blir det svårt att få partiorganisationerna att gå runt ekonomiskt. Under de senaste decennierna har dock medierna i allt större utsträckning kommit att ersätta partimedlemmarnas betydelse för att förmedla partiernas politiska budskap. Om gammelmedierna nu också börjar vackla och få det allt svårare att gå runt är detta naturligtvis problematiskt för många av de etablerade partierna.Dagens partier kommer därmed kanske att bli än mer beroende av sina medlemmar för att nå ut med sin politik, medlemmar som de inte längre har. Kanske kommer vi, just därför, inom en snar framtid att se en återgång mot mer medlemsbaserade partiorganisationer. Partimedlemskapets betydelse har därmed inte spelat ut sin roll men det har de traditionella administrativa partiorganisationerna gjort. De etablerade partierna är i stor utsträckning organisatoriskt uppbyggda enligt den traditionella principen med medlemmar som under valrörelsen går runt och knackar dörr. I dagens hyperinteraktiva it-samhälle är det dock ytterst tveksamt om detta verkligen behövs. Medlemmar behövs men knappast betalande sådana då medlemsavgifterna i stor utsträckning används för att finansiera administrativt förlegade partiorganisationer. Ett parti som inte har några problem med medlemsantalet är dock Piratpartiet. Där är det också gratis att vara medlem. Organisatoriskt sett kan jag tänka mig, även om jag inte har någon egentlig vetskap om hur det förhåller sig i det specifika fallet, att PP är en relativt platt organisation. Naturligtvis finns det hierarkier inom bloggosfären också men det är en annan fråga. Poängen är att en interaktiv organisation med många bloggande medlemmar inte behöver finansieras centralt via medlemsavgifter. Medlemmarna finansierar sig själva och de gamla partiorganisationerna behövs därmed inte längre.
GillaGilla
En mycket intressant tangent där, Erik och Stefan!Just hur intimt förknippade de gamla partierna är med gammelmedia, och hur de kommer att påverkas när tidningarna blir färre och mindre vad gäller antalet döda träd men samtidigt växer så att de knakar på webben, kunde nästan vara ett ämne för en egen doktorsavhandling.För övrigt kan jag bekräfta din tanke beträffande piratpartiets platta organisation, Stefan. Vi har gått så långt att det är \”förbjudet\” att fråga om lov innan vi företar oss något — fast naturligtvis finns det alltid en \”risk\” att man får kritik i efterhand om man hittat på något riktigt dåligt… 🙂
GillaGilla
Ville bara poängtera att Starr beskriver en amerikansk situation som i stora drag stämmer rätt dåligt in på lilla Sverige. Vill man ta sig in i den internationella forskningsdiskursen är USA dock den enda rimliga startpunkten för alla analyser och jämförelser. Starrs farhågor får betraktas som väl formulerade, initierade och prövbara hypoteser. /Henrik
GillaGilla
@Henrik, här lite studiematerial för dig:På bloggen Mitt i steget demonstrerar Johan Westerholm på ett utmärkt sätt skillnaden mellan gammelmedia (SvD), som bara helt lakoniskt kopierar in ett TT-telegram utan vidare spisning, medan Johan grävde vidare för att stilla sin nyfikenhet.Döm själv vilken journalistik du föredrar… 🙂
GillaGilla
Tidningsdöden kan vara bra för demokratin: http://hallplatshaden.wordpress.com/2009/12/31/nyhetsbanta/
GillaGilla