Vänster-högerdimensionen fortsätter alltjämt att dominera svensk politik. De stora ideologiska vattendelarna gäller saker som skattenivåer, statligt ägande, arbetsrätt, hur mycket staten skall intervenera i näringslivet och hur stor den offentliga sektorn skall vara. I modeller för väljarbeteende i Sverige finns ingen starkare förklaringsfaktor än vänster-högerideologi. Internationella jämförelser visar att svenskarna är bäst i världen på att använda sig av vänster-höger som ideologisk kompass när de orienterar sig i det politiska landskapet.
Givet kraften i väljarnas ideologiska orienteringar är det lite av en gåta varför inte I-ordet används i debatten. Oppositionen anklagar regeringen för passivitet inför finanskrisen och för obenägenheten att utlova stimulanser till den offentliga sektorn. Men varför är det ingen som diskuterar det uppenbara, nämligen att regering och opposition har olika grundideologi om vad staten bör göra och hur stora dess åtaganden skall vara. Detta styr förstås bedömningar och ageranden. Det finns inte ett sätt att agera. Ideologiska grundvärderingar styr vilka åtgärder man tror på. Om kartorna inte ritats om helt är det ju ingen direkt överraskning om vänsteroppositionen önskar sig en större och mer aktiv stat än högerregeringen?
Visst hade det varit spännande att höra Anders Borg och Thomas Östros prata Ideologi just nu?
Henrik Ekengren Oscarsson 
Finns det inte en risk att man förstärker förekomsten av höger-vänster orienteringen, både i faktisk förekomst bland väljare och i analysresultat då man i analysen själv ganska okritiskt använder höger vänster block som en given mall?Blir inte heller höger-vänster resonemanget på sätt och vis en självuppfyllande profetia ifrån statsvetarhåll i Sverige? Är höger egentligen höger och vänster, vänster? Relativt få frågor idag, bortom arbetsmarknadspolitik och finanspolitik passar egentligen in på höger – vänster i sin egentliga mening. Värdekonservatism, bland vissa M grupper och KD, men också hos C och S grupper är centrala frågor, som kan på ett avgörande sätt styra väljarbeteende (skolpolitik, familjepolitik, kriminalpolitik). Synen på medborgerliga rättigheter och privatliv är en annan som är starkt inom V, C, FP och är en annan fråga som kan avgörande för många i dessa tider. Miljöpolitik är en tredje och centralt hos stora grupper V, MP och C bväljare.Kan det vara så, (om man får vara lite provocerande) att väljare definiera sig på höger vänsterskalan, eftersom media, du, Sören, Esaiasson och några till kommenterar partier utifrån höger vänsterskala? Kan det t.o.m. vara så att ett statsvetenskapligt paradigm med epicentrer på Sprängkullsgatan delvis paralyserar förståelsen av vad som egentligen styr väljarna val på valdagen? Under t.ex. 2006 valet, hur pass utförliga djupintervjuer gjordes för att verkligen gå till botten runt de faktorer som avgjorde väljares val, vilka sakfrågor var det? Eller är det rena plånboksfrågor, också om man skrapar lite på ytan?Som du kanske misstänker tycker jag att ideologiperspektivet är våldsamt överdrivet, vilket illustreras av den illojalitet som väljare visar mot partier, samt det allt mer krympande medlemsantalen. Säg gärna emot :-)Ps, lite intressant siffror för dig som gillar sådant http://rickfalkvinge.se/2009/04/01/piratpartiet-i-siffror-och-grafer-mars-2009/
GillaGilla
Fast VH-ideologins dominans som en av de starkaste förklaringskrafterna bakom valet av parti, inte bara i Sverige utan generellt i hela Europa (även de \’nya\’ demokratierna inräknade), står sig relativt väl även i mer indirekta analyser. Dvs. där man inte utgår ifrån frågor direkt kopplade till partiernas VH-placeringar. Olika typer av dimensionsanalyser av väljarnas partisympatier (dvs. i vilken utsträckning man gillar eller ogillar olika partier) ger ofta starka indikationer på att det faktiskt är VH-ideologi som många gånger tycks vara den underliggande strukturerande kraften bakom väljarnas sympatier. Förvisso kräver dessa typer av analyser att man vet något om väljarnas självplacering på VH-skalan men ändå. Jag skulle nog vilja påstå att resultaten trots allt pekar på att VH-ideologin ändå är en realitet bland många väljare, medvetet såväl som omedvetet, snarare än något som väljarforskarna har hittat på. Det finns även flera studier som visat på att innehållet i VH-dimensionen är relativt heterogent över tid och till viss del även mellan länder (se Oddbjörn Knutsen t.ex.). Det innebär i sin tur att man inte riktigt kan säga att innehållet är irrelevant eller att vissa frågor inte passar in utifrån en mer traditionell idéuppfatting om vad vänster resp. höger är eller borde vara. Personligen tror jag att VH-ideologins utpräglade ställning i stor utsträckning beror på att det är ett enkelt sätt att hantera och organisera en i övrigt komplex politisk verklighet. Bara det faktum att VH-distinktionen överlevt från de sena 1700-talet fram till dags dato skulle kunna tyda på att det faktiskt rör sig om något mer än rena ideologiska ideal från tidigare sekel.
GillaGilla
Hej Mikael. Jag är först i kön när det gäller att ställa etablerad kunskap inför hårdast tänkbara prov. Det gäller förstås även mina egna forskningsresultat (Min avhandling handlade om svenska väljares syn på konfliktstrukturen i partisystemet 1956-1996). En rejäl holmgång med vänster-höger planeras inför 2010 års riksdagsval om vi har flyt med våra forskningsansökningar.Vi har två jämförelsepunkter som är viktiga i sammanhanget: 1) utvecklingen över tid i Sverige visar att sambandet mellan vänster-högerideologi (gäller såväl vh-identifikation som sakfrågeåsikter) har blivit något men inte mycket svagare sedan det polariserade 1970-talet. Samtidigt är de många utmanardimensionerna (ex kärnkraft, miljö, jämställdhet, xenofobi, etik-moral-religion eller EU) svaga i jämförelse och har inte blivit starkare. Snarare tycks vh-dimensionen sakta absorbera konfliktlinjer som går på tvärs (miljö, jämställdhet som exempel). Att den tvåhundraåriga vh-mytologin käkar upp andra åsiktsdimensioner som ett slags blob kan ju inte valforskarna i Göteborg ensamt behöva sota för.2) Den andra jämförelsepunkten är med väljarbeteende i 30-40 andra länder. Här sticker Sverige ut både när det gäller graden av endimensionalitet i preferensstrukturer och när det gäller samband vh–>partival. Förklaringskraften i ideologifaktorerna är i vissa modeller så starka att förvånade valforskarkollegor i andra länder ibland tror att vi begått misstag i analysen. Som tur är har de möjlighet att dubbelkolla 🙂
GillaGilla