Väljarforskningens etablerade förklaringsmodeller får allt svårare att förklara varför väljare röstar som de gör. Sjunkande klassröstning, minskad partiidentifikation, ökad väljarrörlighet och allt senare röstningsbeslut innebär en stor utmaning. Ett starkt individualiserat röstningsbeteende kräver nya angreppssätt.
Partiuppsättningsmodeller (consideration set models) tilldrar sig allt större intresse i den internationella väljarforskningen. Inspirationen kommer från många håll: politisk psykologi, marknadsföring och konsumentbeteende för att nämna några områden. Huvudidén är mycket enkel och innebär att valet av parti sker i två steg: I det första steget formerar väljaren en partiuppsättning (ett consideration set) som består av de alternativ, vanligen två eller tre, som väljaren verkligen överväger att rösta på. I steg två fattas det slutgiltiga valet av parti, vanligen nära inpå valdagen efter en intensiv valrörelse.
Figur: Tidigare har beslutet inför ett val för många väljare handlat om huruvida man rutinmässigt skall manifestera sin grupptillhörighet och gruppintresse. Det har alltså inte varit fråga om ett partival i egentlig mening. Huvudalternativet har varit att avstå från att rösta (översta exemplet). Partiuppsättningsmodellen försöker ta hänsyn till det faktum att för allt fler väljare föregås röstningsbeslutet regelmässigt av en beslutsprocess där mer än ett alternativ verkligen övervägs. Väljarna har börjat välja (exemplen nederst).
Utmaningen ligger i att förklara 1) varför vissa partier övervägs som röstningsalternativ av en väljare och andra inte och 2) varför en väljare som exempelvis överväger partierna A, B och C till slut väljer att rösta på parti A och inte på de andra partierna i hennes partiuppsättning. För att lyckas krävs fyra saker: ett mer sammanhållet teoretiskt ramverk, bättre datainsamlingar, nya mätintrument och avancerad statistisk modellering. Låter kul, eller hur?
Henrik Ekengren Oscarsson 