En av de mest seglivade myterna inom väljarforskningen är föreställningarna om stora och växande effekter av partiledare. Moderna valrörelser beskrivs ofta som allt mer personifierade, amerikaniserade och presidentialiserade. Partiledarna skulle vara centrala förklaringar till varför de allt rörligare och senfärdiga väljarna röstar som de gör.
Problemet är bara att dessa föreställningar inte är möjliga att belägga i empiriska studier av korttidseffekter på partival. Visst finns det spännande skillnader mellan olika system. I länder med renodlade kandidatval, som i de amerikanska presidentvalen, är effekterna som förväntat klart större än i flerpartisystem där väljarna i första hand röstar på partier och inte på kandidater. Men utanför USA och med vissa enskilda undantag handlar det nästan alltid om överraskande blygsamma effekter. I analyser från de nordiska länderna är korttidseffekterna av partiledare ofta inte statistiskt signifikanta. Långtidseffekter av partiledarna är svårare att studera men utgångspunkten är att huvudelen av de eventuella effekterna av t ex partiledarskiften för partiers väl och ve i så fall går indirekt via ideologisk förändring av partiet. Budskapet är hart när omöjligt att skilja från budbäraren. Vad som i så fall är en renodlad partiledareffekt blir närmast en smaksak.
Små korttidseffekter alltså. Och de ökar heller inte över tid. Frågan om exakt hur stora och betydelsefulla effekterna av partiledare egentligen är fortsätter förstås att vara en stor kontrovers. I vissa system, under vissa omständigheter och för vissa typer av väljare kan större ledareffekter upptäckas.
Men det finns fler myter att avliva, nämligen myten om att det skulle vara ledarnas ytliga attribut och icke-politiska egenskaper (utseende, familjeliv, klädval, dialekt) som i så fall producerar de effekter som uppträder. Det är också fel. När vi undersöker vilka egenskaper hos partiledarna som spelar störst roll för a) den globala evalueringen av ledaren och b) sannolikheten att rösta på ledarens parti är resultaten rätt likartade runt om i världen: det är främst politiskt relevanta utvärderingskriterier som är viktiga, så som förtroende, pålitlighet, kunnighet och ärlighet. Tyska valforskare har kunnat avfärda faktorer som har med familjeliv eller yttre attribut som fysisk attraktionskraft (jo, tyska väljare har fått bedöma Schröder och Kohl efter denna dimension!) att göra.
I Sverige är det framför allt egenskapen pålitlighet som historiskt har haft störst betydelse för sannolikheten att rösta på de båda regeringsbärande partierna (s och m). För de (relativt få) väljare som låter partiledarnas egenskaper väga tyngst i röstningskalkylen kommer valet 2010 mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt att avgöras av bedömningar av statsministerkandidaternas pålitlighet.
Farhågorna om att stora grupper av väljare skulle basera sina politiska bedömningar och sina röstningsbeslut på ytliga, medialt konstruerade bilder av politiska ledare får mycket liten uppbackning från empirisk forskning. Istället är det ledarskapskvaliteter som att vara en stark ledare, förtroendeingivande, pålitlig och empatisk som har störst bäring på röstningsbeteende.
Läs mer: Ohr, Dieter & Henrik Oscarsson (2009) Leader Traits, Leader Image and Vote Choice. I Aarts, Kees, André Blais & Hermann Schmitt (Eds.) Political Leadersand Democratic Elections. Oxford: Oxford University Press (forthcoming).
Henrik Ekengren Oscarsson 
På denne side af Atlanten (som du også påpeger, fungerer det lidt anderledes der) er det vel ikke så meget inden for valgforskningen, som inden for den politiske journalistik, tesen om den store og stigende betydning af partiledere fremføres som den skinbarlige sandhed? (Sorry, min yndlingsirritation…)Et eller andet sted har jeg en bog med et kapitel om \”statsministereffekten\” (en anden klassiker i politisk journalistik) stående. Den er jo også problematisk, for ganske vist har danske statsministres partier vundet valg, men der er jo også en hel del eksempler på, at statsministerpartier har tabt vælgere.
GillaGilla
Hej Henrik,Går det verkligen att separera mänsklig utvärderingskapacitet i politiken som så väsensskilt annorlunda från resten av verkligheten?Det är strålande om väljare är just så rationella som empirisk forskning funnit trots stor rörlighet. Men, vad som uppfattas som ledarskapskvaliteter behöver faktiskt inte grundas på beprövad erfarenhet utan är snarare ett utmärkt exempel på subjektiv bedömning.Många hälsningarAnnika Beijbom
GillaGilla
Henrik,Intressant analys. En liten fråga bara. Vad säger du/forskningsläget om de enstaka val där partiledarna av oss i medierna tillskrivs en avgörande roll för valframgången. Jag tänker närmast på valet 1985 då Bengt Westerberg och fp gjorde succé, och det tillskrevs Westerbergs insatser under valrörelsen. Likaså när fp i valet 2002 ökade kraftigt och medierna myntade epitetet Lejonkungen. Vi kan väl också antas se en motsvarande effekt i de två ep-val där folkpartiet med Marit Paulsen som förstanamn gjort bra resultat.
GillaGilla
Vi skriver mycket om detta i våra böcker. Visst kan vi skilja ut partiledare som i enstaka val haft stor betydelse för framgångarna för specifika partier(Westerberg, Svensson, Schyman, Bildt, Reinfeldt). Men de enskilda exemplen drunknar förstås i en systematisk analys men blir förstås ihågkomna. Eftersom partiledareffekterna ofta gäller små partier blir effekterna på aggregerad systemnivå knappt märkbara. Och huvudmönstret är att svenska partiledare för det mesta gör mer skada än nytta för ett partis valresultat. De flesta partiledare är sänken för sina partier.Och vad är en partiledareffekt, egentligen? Kan budskapet skiljas från budbäraren? Vi försöker, även om det är svårt. När det gäller Leijonborgeffekten var det budskapet och inte budbäraren som orsakade folkpartiets vinster. Den kausala riktningen är i huvudsak sådan att positiva värderingar av partiet och partiets politik smittar av sig på värderingar av partiledaren, och inte tvärtom.När vi pratar om små partiledareffekter är det alltid de kortsiktiga effekterna vi talar om. De långsiktiga effekterna av partiledarna är sannolikt de största. Partiledare sätter oftast en ny ideologisk inriktning på partiet, och detta leder indirekt till framgångar eller motgångar i kommande val.
GillaGilla