Varför valfläsk inte funkar 1

Tusen spänn mer i plånboken, någon? Kan politiska förslag som innebär mer pengar i plånboken växlas in till röster i samband med demokratiska val? Fungerar valfläsk? Och i så fall, under vilka omständigheter? Och vilka väljargrupper är i så fall mest attraherade av tillskott av kontanter till den personliga ekonomin?

Forskning om plånboksröstning (pocket book voting/economic voting) är fascinerande inte minst eftersom ryggmärgsreaktionen hos de flesta är att väljare agerar kortsiktigt nyttomaximerande vid valurnorna: Med viss självklarhet porträtteras alla väljare som att de givetvis röstar på det parti som ger mest tillbaka i plånboken.

Här på bloggen har jag redan berättat flera gånger om det internationella forskningsläget (Oxford Handbook of Political Behavior) när det gäller ekonomisk röstning/plånboksröstning: Bedömningar av hur den egna personliga ekonomin har utvecklats (retrospektiva bedömningar) eller kommer att utvecklas (prospektiva bedömningar) har ett mycket svagt och dessutom ett allt svagare samband med partival.

Visst finns det intressanta fall som visar på motsatsen, som exempelvis effekterna av maxtaxan i 1998 års valrörelse, ett valfläsk som i ett slag innebar en mycket stor plånbokslättnad för en specifik grupp barnfamiljer med barn i dagisåldern. Plånboksröstning hade politiskt signifikanta effekter i samband med Villaskattsvalet 1979 och när väljare strömmade över blockgränserna i samband med 2006 års val delvis på grund av förslaget om slopad fastighetsskatt. Det råder knappast något tvivel om att under vissa omständigheter reagerar vissa väljare mycket snabbt på valbudskap om omedelbara privatekonomiska vinster.

Ett annat exempel är Alliansens sent kommunicerade valbudskap om den konkreta innebörden av de jobbskatteförändringar som fanns med i manifestet: tusen kronor mer i plånboken. Våra studier visar att detta vallöfte tre år senare fortfarande är ett av de bäst ihågkomna vallöftena från valrörelsen 2006. Samtidigt är det en tolkningsfråga om blockbytande väljare röstade på Alliansen för att de erbjud mer pengar kvar i plånboken efter skatt (konkretiseringen av förd politik) eller om de gillade Alliansens principförslag om sänkt skatt på arbete (ett ideologiskt ställningstagande).

Följdfrågan är förstås varför sambandet mellan väljarnas plånböcker och partival inte är starkare. Varför finns det inte fler tydliga exempel på partier som gjort väljarvinster på pekunjära valbudskap? Fyra svar kommer i morgondagens inlägg.