Bör Alliansregeringen bilda en valallians?

Fyraprocentspärren i vårt valsystem ser ut att få spela en av huvudrollerna i 2010 års riksdagsval. Fyra partier befinner sig just nu i omedelbar närhet till spärren. Spelet om regeringsmakten avgörs helt av vilken kombination av partier som kommer över eller under den magiska spärren.

Svenska väljare har tidigare visat sig vara duktiga taktikröstare. Tillräckligt många väljare är tillräckligt medvetna om den strategiska kontexten för att kyrkobroder, kamrat och skogsmulle fyra procent kan rädda kvar riksdagspartier som ligger pyrt till inför valet. Men för allmänborgerliga väljare kan det bli knivigt att veta vilket parti som man skall stödrösta på i den situation det finns mer än ett Alliansparti som hotas av respass från Riksdagen.

Före jul fördes diskussioner om huruvida Alliansregeringen borde bilda en teknisk valallians inför 2006 för att undvika en situation där fyraprocentspärren kastar bort hundratusentals Alliansröster. Röster som regeringen så väl behöver för att ha chansen att behålla regeringsmakten.

Att gå fram som Valallians är oprövat i modern tid (Alf Svensson (KD) kom in i Riksdagen 1985 genom ett tekniskt valsamverkan med Centerpartiet). Det är mycket svårt att överblicka konsekvenserna för opinionsbildning och väljarbeteende.

På plussidan: möjligheterna att mobilisera borgerliga väljare kanske kan öka eftersom man kan uppmuntra väljarna till renodlad preferensröstning (röstning på favoritpartiet) utan att de behöver tänka på fyraprocentspärren. Man eliminerar risken att kasta bort sin röst. Dessutom behöver Alliansens valarbetare inte heller tänka så mycket på fyraprocentspärren, vilket kan vara nog så viktigt för humör och kampanjglöd. Varför inte utnyttja alla de till buds stående möjligheter som bjuds med vårt nuvarande valsystem? Alliansen är ju ändå ett sammansvetsat gäng som satsar på återval?

På minussidan: Valallians riskerar att uppfattas som en nödplan för att behålla regeringsmakten. Förutom en ekonomisk kostnad (lägre partistöd) vore det en stor prestigeförlust för sittande regeringen. Dessutom är väljarna främmande inför fenomenet valallians: det skulle det krävas en stor informationskampanj för att lansera valalliansen, något som skulle tränga undan sakpolitiska diskussioner. Varför skicka nödsignaler innan valkampanjen ens börjat?

Låt oss ändå avsluta ett sådant tankeexperiment. Många ställer frågan: Hur skulle valsedlarna för en valallians kunna se ut?

• Partibeteckningen Allians för Sverige är redan registrerad hos Valmyndigheten. De fyra borgerliga partierna går fram med en gemensam valsedel med rubriken Allians för Sverige i alla valkretsar.
• Övriga Allianskandidater skulle antingen kunna listas på samma valsedel i samma ordning som partierna fått mandat i det senaste valet (integrerad lista), eller, vilket är mer realistiskt, sättas upp på fyra olika listor i varje valkrets (separata partilistor men under samma partibeteckning). Det är tillåtet att uppge partitillhörighet (M) (KD) (C) (FP) för kandidaterna på listorna. Därmed skulle Alliansväljare ändå lätt kunna hitta en lista för sitt eget favoritparti.
• För att ytterligare undvika missförstånd bland väljarna skulle de fyra partiledarna kunna toppa listorna i alla valkretsar. Reinfeldt, Olofsson, Björklund och Hägglund skulle toppa sina egna partilistor i respektive valkrets men fortfarande alltså under samma partibeteckning, nämligen Allians för Sverige. En sådan ordning skulle dessutom verka som ett slags försäkring att alla Allianspartiledarna verkligen röstas in i Riksdagen.

Slutligen är det få som uppmärksammat att möjligheten att gå fram som en valallians kan vara nog så intressant för oppositionspartierna i det rödgröna samarbetet (VSMP). I nuläget står exempelvis Vänsterpartiet relativt svagt i opinionsmätningarna. Ett oppositionsparti som ramlar under fyra procent äventyrar också möjligheterna att återta regeringsmakten. En lika berättigad fråga är därför: Bör oppositionen bilda en valallians inför 2010?