Övertro på partitest?

Medieföretagen erbjuder från nu en hel serie av valkompasser och partitest för de väljare som vill kunna matcha egna sakfrågeåsikter med de olika partiernas ståndpunkter (SVT, TV4, DN, SvD, Aftonbladet, Axess, GP). Partitest är populärt. Vid förra valet 2006 uppgav 27 procent av väljarna att de genomfört ett partitest under valrörelsen. Den gången hade testerna till och med tydliga effekter på partivalet.

Huvuddelen av partitestarna betraktar kompasserna som ren politainment, ett slags politisk underhållning för vederbörandes höga nöjes skull. Men partitesterna lanseras samtidigt som ett seriöst verktyg för att hitta fram till ett parti som åsiktsmässigt ligger nära den egna uppfattningen. I Valundersökningen 2006 uppgav omkring sju procent av väljarna (framför allt unga oerfarna väljare) att de tagit intryck av resultaten från testerna. Ambitionen och förevändningen är att ge ett (oberoende?) handlingsrekommendation till enskilda väljare om vilket parti de (borde) rösta på.

Jag tycker själv partitest är kul och har själv deltagit i utformningen av partitest för att lära mig mekaniken bakom testkonstruktionerna. Men det finns samtidigt anledning att höja ett varningens finger för överanvändning och övertro på detta interaktiva valrörelsefenomen.

Partitesterna vilar på en ofullständig modell för väljarbeteende som endast inbegriper sakfrågeåsikter och partiståndpunkter. Kompasserna vilar med andra ord tungt på ett ohållbart normativt ställningstagande att väljares väg fram till ”rätt” parti skulle handla enbart om positionstaganden i konkreta politiska sakfrågor (eller i det här fallet: grovt förenklade och korthugget formulerade förslag). Väljarforskningen visar nämligen att rena åsiktsröstningsmodeller för att predicera partival har klara begränsningar. Även när vi använder uppemot ett femtiotal sakfrågeåsikter i våra modeller hör det till ovanligheterna att vi kommer i närheten av att kunna predicera partivalet rätt för hälften av väljarna (50%).

Vad partitestarna kan hoppas på är att kompasserna placerar dem i rätt politiskt block. En ordentligt utprovad åsiktsröstningsmodell klarar normalt av att predicera 80-90 procent av väljarna i rätt politiskt block (och då är det förstås de klassiska vänster-högersakfrågorna om jämlikhet, skatter, privatiseringar, arbetsrätt, ersättningsnivåer i försäkringssystemen, ambitionsnivån i välfärdsstaten och storleken på offentlig sektor som gör huvuddelen av jobbet).

Varför klarar inte renodlade åsiktsröstningsmodeller av att predicera partivalet bättre? Svaret är rätt enkelt: det finns en hel lista med utvärderingskriterier väljare använder sig av (och bör använda sig av) när de bestämmer sitt partival som faktiskt inte alls har med sakfrågeståndpunkter att göra. Bedömningar av duglighet och kompetens, erfarenhet, tidigare uppnådda resultat, förmåga att leda, beslutsamhet även de dagar då solen inte skiner, trovärdighet, partisammanhållning, grad av interndemokrati, förmåga att samarbeta, förhandla och kompromissa, lyhördhet, folklighet, uppträdande, egenskaper hos ledande företrädare, moraliskt handlande, pålitlighet. Ja listan kan göras hur lång som helst.

Eller omvänt: Bara för att en kandidat eller ett parti tycker exakt som du gör just idag behöver det faktiskt inte nödvändigtvis innebära att det kommer att fattas beslut under den kommande mandatperioden som ligger i linje med dina intressen. Sen finns det anledning att påminna om några andra former av representativitet utöver renodlad åsiktsrepresentativitet: symbolisk representativitet, social representativitet, intresserepresentativitet och ageranderepresentativitet för att nämna några.

Partiideologier består av tre huvudkomponenter: verklighetsbeskrivningar (är), samhällsvisioner (bör) och handlingsrekommendationer (gör). Partitesten berör endast en av dessa dimensioner (de konkreta lösningarna). På lite sikt kan alltså dagsaktuella partiståndpunkter i konkreta valfrågor vara en rätt dålig vägledning för väljarna. Ideologier ger partierna långsiktig vägledning vid prioriteringar, när man måste välja mellan två goda ting, när kriser tvingar fram impopulära beslut samt, inte minst, vid situationer under kommande mandatperiod som vi inte kan förutse idag.

Slutligen: ett stort minus med de flesta partitest är att väljarna ingenting lär sig om partiståndpunkter. Ur folkbildningssynpunkt är partitesterna oftast värdelösa. De flesta test levererar nämligen inget annat än ett procenttal för hur god matchningen är mellan egna (icke delibererade!) sakfrågeåsikter och partiernas ståndpunkter. Efter testerna vet väljarna normalt sett inte mer om vilka partier som intar vilka ståndpunkter i vilka sakfrågor. Genvägen att hitta rätt parti kan göra väljaren en otjänst.