Koordinerad taktikröstning via sociala medier?

Vårt politiska system med proportionellt valsystem och fyraprocentspärr skapar inte bara en omättlig aptit på färska opinionsundersökningar utan uppmuntrar också strategiskt agerande vid valurnorna. Taktikröstning i alla de former har diskuterats flitigt under veckan. Med taktikröstning avses en rösthandling där väljaren också väger in den strategiska kontext i vilken valsituationen äger rum. Den typiska taktikröstningen är att rösta på ett annat parti än det man tycker bäst om/står ideologiskt närmast. Huvudanledningen handlar nästan alltid om att försöka antecipera en politisk process som väljarna i vårt politiska system faktiskt inte har något att säga till om annat än indirekt, nämligen regeringsbildningen. I Sverige väljer vi partier, inte regering.

Och visst finns det gott om rutin i valmanskåren när det gäller att stödrösta. Vi har haft ett blocksystem med många små partier under lång tid. Kamrat fyra procent (VPK), kyrkobroder fyra procent (KD), skogsmulle fyra procent (MP) och traktor fyra procent (C). Historiskt har det varit socialdemokratiska väljares stödröstande på VPK under 1970- och 1980-talet samt moderata väljares stödröstande på Kristdemokraterna i 1994 års val (KD fick 4,06 procent av rösterna) som haft störst politiska konsekvenser.

I skrivande stund (20:19 den 14 september) tycks inget av de mindre riksdagspartierna vara hotande nära spärren. Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet ligger i snitt mellan fem och sex procent sammanställningarna av opinionsläget.

Att agera helt rationellt vid valurnan i vår typ av politiska system kräver i princip att man känner till hur alla andra väljare tänker rösta. Full information kan endast uppnås i efterhand. Opinionsmätningar är ett bra verktyg men ger ändå ingen hundraprocentig garanti när marginalerna är mycket små både i relation till spärren och i relation till tänkbara framtida riksdagsmajoriteter.

Så vad kan väljare egentligen göra för att minska underskottet på information? Kanske är svaret att använda de sociala medierna för att öka sin information om hur andra tänker göra i olika situationer. Man kan leka med tanken att sociala medier som Facebook och Twitter med sin omedelbarhet skulle kunna användas för att koordinera olika former av taktik- och stödröstning. Låt mig ta några exempel:

För en allmänborgerlig väljare som vill att Alliansregeringen skall få flest mandat och regera vidare är det helt centralt att både Centerpartiet och Kristdemokraterna klarar fyraprocentspärren. Så länge ett av partierna ligger nära fyra procent är det inga problem att räkna ut vilket parti som behöver en stödröst. Men om det handlar om två partier som befinner sig nära spärren: hur skall man då veta vilket av dem som ”behöver” en stödröst? Svaret skulle kunna vara att koordinera taktikröstandet genom att bilda två Facebook-grupper: 1) ”Vi som tänker stödrösta på Centerpartiet” och 2) ”Vi som tänker stödrösta på Kristdemokraterna”. Genom att anmäla sig till en av dem och sedan hålla koll på att de båda grupperna är ungefär lika stora kan man försäkra sig om att stödrösterna fördelar sig jämnt på de båda partierna. Då riskerar man inte en situation där alla borgerliga stödröster skulle råka gå till ett av partierna medan det andra blev utan (och kanske hamnar nedanför spärren).

En annan variant är de riktigt små partierna (läs PP och FI) som alltid brottas med att de ligger långt spärren för att kunna omsätta hela sin maximala elektorala potential till röster. Om alla deras potentiella väljare skulle göra slag i saken och faktiskt rösta på partiet är det ingen omöjlighet att nå den där magiska fyraprocentspärren. Det stora hindret i sammanhanget är att så länge sympatisörerna inte vet säkert att alla andra sympatisörer faktiskt kommer att rösta på partiet är det kanske bättre att rösta på ett parti som faktiskt når riksdagen (annars används ju inte ens röst för att fördela riksdagsmandat). I det här fallet handlar det i så fall om att koordinera flera hundra tusen väljare genom ett slags gemensamt kontrakt: ”Om den här FB-gruppen får fler än xxx 000 medlemmar före söndag den 19 september så förbinder vi oss alla att rösta på småparti X, annars lägger vi allihop våra röster på riksdagsparti Y för att försöka få till stånd ett regeringsskifte”.

När fördämningarna släppt kan taktikspekulationerna varieras in absurdum. Självaste statsminister Fredrik Reinfeldt har redan anteciperat en parlamentarisk situation efter valet där Alliansen inte nått riktigt ända fram till 175 mandat utan vänder sig till Miljöpartiet för att få parlamentariskt stöd för en stabil minoritetsregering och därigenom säkra att Sverigedemokraterna inte får någon politisk makt även om de kommer in i riksdagen. En röst på något Alliansparti i första hand och (om det skulle ta emot för mycket) MP i andra hand skulle, enligt Reinfeldt, utgöra ett effektivt vaccin mot SD-inflytande under nästa mandatperiod. Att en statsminister för fram en sådan tanke mitt i en valrörelse är faktiskt rätt intressant som fenomen.

Ett förslag på ett slags taktikröstning för att minska SDs procentuella röststöd finns för övrigt redan lanserat på sociala medier: att försöka mobilisera blankröstare och icke-röstare att rösta på något parti, vilket som helst utom SD, för att därigenom försöka trycka partiet under fyra procent i den slutliga röstsammanräkningen (döpt till Wernbloom-effekten efter landslagsspelaren Pontus Wernblooms politiska ställningstagande mot SD).