Spelar valkampanjer någon roll och för vad?

För någon vecka sedan besökte Columbiaprofessorn Robert S Erikson den statsvetenskapliga institutionen i Göteborg. Han presenterade boken ”The Timeline of Presidential Elections: How Campaigns Do (and Do Not) Matter” som han skrivit tillsammans med Christopher Wlezien. Boken undersöker effekterna av händelser under amerikanska presidentvalskampanjer på amerikanernas röstningsintentioner. Fokus ligger på tajmingen av viktiga kampanjhändelser och väljarmobilisering: I vilka skeden inträffar de utslagsgivande förändringarna i väljarkåren? 

”The timeline of Presidential Elections” är måsteläsning för alla som följer svenska valrörelser i sin profession. Boken utmanar konventionella föreställningar om att korttidseffekter av intensiva valkampanjer skulle ha en helt avgörande betydelse för valutgången. Väljarkåren är (på såväl aggregerad som individnivå) avsevärt mer stabil och mer förutsägbar än vad kampanjmakare, politiker och politiska journalister i allmänhet gör gällande. När det stokastiska bruset sköljts bort från tusentals opinionsmätningar under sextio år avtäcks återkommande mönster.

Så vad har då kampanjerna för betydelse? Valrörelseeffekterna handlar i huvudsak om att aktivera, styra upp och strukturera väljarpreferenserna på så sätt att de hamnar mer i linje med mer långsiktigt verkande faktorer (i boken kallad ”The fundamentals”). The fundamentals handlar om grundläggande ingångsvärden som har med den amerikanska ekonomin att göra: ”It’s the Economy, Stupid!”, men också förstås stabila predispositioner (ideologi, partiidentifikation, grupplojaliteter) bland väljarna.

När det gäller att förutse utgången av amerikanska presidentval kan man, enligt Erikson och Wlezien, helt bortse från precis allt som hänt i opinionen tidigare än 300 dagar före valet. Den största och mest avgörande mobiliseringen av väljaropinionen (där möjligheterna att predicera utgången tillväxer som mest) äger rum under primärvalen på våren. Därefter händer inte särskilt mycket förrän i samband med och strax efter de republikanska och demokratiska konventen. Den kandidat som leder den 15 september kommer med överväldigande säkerhet att vinna. Därefter är det stiltje igen fram till spurten, sista veckan i oktober och strax före valdagen i november. De sista veckornas mobilisering brukar ha mycket liten påverkan på vem som vinner. I huvudsak leder kampanjspurten till att jämna ut läget och göra valen tätare. De väljare som ansluter sent till festen tycks inte ha något avgörande inflytande på utgången.

Det finns en tidslinje även för svenska valrörelser. Det är synd att vi ännu inte hunnit skriva en liknande bok om Sverige. Men en stor mängd liknande analyser har genomförts även om de inte sammanställts. Slutsatserna från ”The Timeline…” ligger rätt väl i linje med resultat från svenska förhållanden. Våra analyser (varav många kommenterats, ex. här här och här på bloggen) visar också att huvudförklaringarna till valutgången 2006 och 2010 handlat om ”the fundamentals”, grundläggande förhållanden som varit på plats långt före de intensiva valrörelseveckorna. En mycket stor del av de viktiga rörelserna i opinionen äger rum långt innan valrörelserna drar igång.

För att citera mig själv: ”… valresultat formas i huvudsak av händelser som ligger långt tidigare än valrörelsernas larm. Att långsiktigt verkande faktorer som kan ligga långt tillbaka i tiden lägger grunden för valframgångar och valmotgångar; att valrörelserna när allt kommer omkring kanske spelar en relativt liten roll i sammanhanget och snarast kan beskrivas som att ”räkna kassan när dagen är slut”: omsättningen strax före stängning bidrar förstås men det är intäkterna under hela dagen som är avgörande för det totala kassaflödet.”

Vill man på allvar redan nu sia om valutgången 2014 kan det alltså vara en betydligt bättre tidsinvestering att närstudera regeringens göranden och låtanden, strukturella förändringar av valmanskårens levnadsvillkor och utvecklingen av ekonomi och sysselsättning än att följa opinionsmätningar av partisympatier. Opinionsmätningarnas redovisningar av hur väljarna skulle rösta ”om det vore val idag” ger överhuvudtaget ingen avläsning av hur The Fundamentals utvecklar sig över tid.