Partiledarnas synlighet konstant 1979-2010

Har partiledarna blivit mer synliga i medierna under valkampanjerna? I Johannes Bjerlings nyutkomna avhandling ”The Personalisation of Swedish Politics. Party Leaders in the Election Coverage 1979-2010” genomförs en systematisk prövning av huruvida svensk politik har blivit mer personaliserad (i betydelsen ökad personifiering, ökad fokus på personegenskaper och intimisering). Studien ger ännu ett korrektiv till uppfattningen om att politiken personaliserats kraftigt över tid. Särskilt när det gäller partiledarnas förekomst är empirin högst motvillig att passa förväntningarna på tilltagande personalisering. Som aktörer förekommer partiledarna nämligen lika ofta i valrörelsebevakningen idag som de gjorde för trettio år sedan. Partiledarna omtalas heller inte oftare i 2010 års valrörelse än vad de gjorde i 1979 års valrörelse. Och när de förekommer gör partiledarna det allt oftare som omtalade aktörer (objekt) än som aktörer (subjekt).

Bjerling har också undersökt hur ofta partiledarna är subjekt i nyhetsförmedlingen (press, radio och tv) relativt andra aktörer under valrörelserna 1979-2010. Trenderna över tid är mycket intressanta. Medan partiledarna relativt sett förekommer allt mer sällan i mediebevakningen är det en annan grupp som uppvisar en uppåtgående trend: Journalisterna! De refererar, kommenterar och intervjuar varandra om vad partiledarna har sagt. Men partiledarna själva får relativt sett komma till tals i allt lägre utsträckning. En eventuell direktkommunikation med väljarna har successivt kommit att ersättas av en övervikt av journalistkommentarer.

Är det numera kanske viktigare att bli omtalad än att tala själv? resonerar Bjerling. I kampen om medialt utrymme kanske synligheten är överordnad formerna. Det gäller att synas mer än vad motståndaren gör. Min egen fundering hänger ihop med en tilltagande riskminimeringstrategi från partiledarnas sida: ju mer man själv kommer till tals desto större sannolikhet att någon groda slinker ur munnen. Medieklimatet är oförlåtligt. Minsta felsteg kan fästa fokus på någon överilad kommentar, någon alltför vågad metafor, eller lite udda språkval, istället för huvudbudskapet. Bättre i så fall att hålla fast vid en torr och saklig byråkratsvenska där sportmetaforer och liknelser — som ju var så vanliga i politikers språk på 1970-talet — lyser med sin frånvaro. Vad fostrar detta för slags politiska ledare?

I valrörelsen 2014 hoppas jag att partiledarna kan ta tillbaka förstaplatsen från journalisterna när det gäller att själva få berätta för väljarna vad deras partier vill. I en tid där vi talar mycket om behovet av ett tydligt politiskt ledarskap och om att partiledare behöver ta ett större ansvar för att leda opinionen vore det bra om de fick chansen att göra det. Vill vi inte hellre höra Reinfeldt och Löfven tala länge ur skägget om hur de tänker lösa viktiga samhällsproblem än att höra Knutsson, Silberstein, Smedsaas, Fürtenbach eller Mattsson sammanfatta och kommentera vad Reinfeldt och Löfven har sagt om hur de tänker lösa viktiga samhällsproblem?

Hur kan partiledare vinna väljarnas förtroende om deras budskap endast medieras genom analyser och kommentarer? Samma grundproblem finns kanske i de sociala medierna: man länkar gärna till analyser och kommentarer, men referenser till originalklippen där man själv kan höra Björklund, Sjöstedt, Lööf och de andra lägga ut texten är inte lika frekventa (eller?). Vi lyssnar kanske hellre till ekot av budskapet än till budskapet. Kanske sparar det både tid och kognitiva resurser; i annat fall skulle vi ju själva — hemska tanke! — behöva göra en egen självständig analys!

Läs mer:
Bjerling, Johannes (2013). The Personalisation of Swedish Politics. Party Leaders in the Election Coverage 1979-2010. University of Gothenburg, Department of Journalism, Media and Communication. Länk.

Esaiasson, Peter & Nicklas Håkansson (2002). Besked ikväll! Valprogrammen i svensk radio och TV. Stockholm, Stiftelsen Etermedierna i Sverige.

Håkansson, Nicklas (1999). Valretorik. Om politiskt språk i partipropagandan. Göteborgs universitet, Statsvetenskapliga institutionen.