Analys av partiledardebatten 6/10

Igår kväll hade jag den stora förmånen att detaljstudera Agendas partiledardebatt minut för minut, sekund för sekund, på mycket nära håll. Under det nittio minuter (!) långa uppsnacket kunde jag tillsammans med Love Benigh, Katarina Barrling och Margit Silberstein följa när partiledarna anlände på röda mattan i SVTs entré. Att kunna läsa av kroppspråk och ansiktsuttryck på åtta koncentrerade, taggade men spända ledare på bara någon meters håll var en intressant upplevelse. Det märktes direkt att partiernas främsta företrädare upplevde att det stod mycket på spel i debatten och att konfliktnivån och tonläget nu börjar skruvas upp inför supervalåret 2014.

Debatten kom att sätta en ny ton för diskussionerna i svensk inrikespolitik. Partiledardebatten gav tydliga besked om att Alliansregeringen och Fredrik Reinfeldt nu är helt dedikerade uppgiften att tillsammans försvara regeringsmakten och gå för seger en tredje gång 2014. Långsamt växlar Allianspartierna över från regeringsläge till kampanjläge. Flirtandet över blockgränserna som förekom under partiledardebatten i våras lyste helt med sin frånvaro i gårdagens debatt. Anders Sundells härliga analys på Politologernas forskarblogg av vem som attackerade vem under debatten gav ett mycket tydligt belägg för att vi kommer att få se samma tydliga laguppställningar i 2014 års val som vi sett både 2006 och 2010. Vi såg inga inomblocksattacker alls. Inte mellan de fyra allianspartierna. Och inte heller några attacker mellan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Regeringsfrågan och frågor om regeringsduglighet kommer att följa med oss under hela resan fram till valet. Det är två sätt att tänka som står emot varandra. Fredrik Reinfeldt ser på förhand uppställda valkoalitioner som en nödvändig förutsättning för att kunna bygga tillit mellan väljare och valda. Kontraktet med väljarna bygger på att det görs känt långt före valet vem som tänker sig regera tillsammans och vilken politik väljarna kan förvänta sig. Mot denna Reinfeldtska modell står Stefan Löfvens traditionella där Socialdemokraterna söker ett öppet förhandlingsmandat: Alla partier presenterar under valrörelsen sin politik för väljarna som sedan röstar på det alternativ de tycker är bäst: valresultatet får sedan ligga till grund och sätta ramarna för en förhandling om hur regeringen skall se ut. Eftervalsöverläggningar avgör sedan var tyngdpunkten i den förda politiken hamnar. Att ge alltför detaljerade besked om positionstaganden före en förhandling leder inte, som alla känner till, till något bra utgångsläge.

Båda modellerna har för- och nackdelar. Färdiga laguppställningar gör regeringsalternativen tydliga, tar sikte på att formera majoritetsregeringar och det är lätt för väljarna att utkräva ansvar. Men det leder också till taktiserande från väljarnas sida eftersom regeringsfrågan uppmuntrar till taktikröstning och att väljare behöver rösta instrumentellt på partier som de egentligen inte tycker bäst om. Dessutom kan det saknas mental beredskap både bland partier och väljare att efter valet reda ut besvärliga parlamentariska lägen. Öppna mandat uppmuntrar å sin sida s k ”ärlig” närhetsröstning, att väljare röstar på de partier som de tycker bäst om åsiktsmässigt utan att regeringsfrågan får för mycket vikt. Efter valet får varje tilltänkt regeringskoalitionspartner ett lika stort inflytande som den fått röster av väljarna. Väljarna avgör tillsammans var tyngdpunkten i den nya regeringspolitiken kommer att hamna.

Ur statsvetenskaplig synpunkt är denna dragkamp spännande. Den handlar om vilken modell som bör användas för att hantera regeringsfrågan i ett system där väljare inte röstar på regeringar utan på partier. Frågan är om väljarna tycker att just denna diskussion är lika spännande. Önskar de sig ett individuellt kontrakt a la Reinfeldt eller ett mer kollektivt öppet mandat a la Löfven?

Alliansen kommer att upprepa grisen i säcken-argumentet hundratusen gånger under kommande månader. Man vet vad man har men inte vad man får. Socialdemokraterna kan utnyttja den fördel som alla oppositionspartier har, nämligen att luta sig mot väljarnas önsketänkande om vilken politik som en icke-Alliansregering kommer att föra i händelse av regeringsskifte. Blir det väljarnas benägenhet att önsketänka eller väljarnas benägenhet att riskminimera som väger tyngst på valdagen?