Om statsvetare i offentligheten och kärleken till ämnet

Det diskuteras ibland om det behövs en statsvetarlicens eller ett slags uppförandekod för statsvetare i offentligheten. Du har tidigare kunnat läsa om detta i tidigare inlägg på min forskarblogg. Bakgrunden till diskussionen är givetvis det betydande och växande genomslag som statsvetare har i offentligheten. Vad har den enskilde statsvetaren för ansvar när journalister ringer och ställer frågor?

Understundom låter sig krav på disciplinering av disciplinen höras. Men jag är inte någon vän av idén om ett slags statsvetarsamfund som ska agera internpolis inom statsvetarskrået. Det vore i själva verket förödande för ämnets utveckling. Det är samtidigt utomordentligt viktigt att statsvetare inte slutar diskutera sin egen roll i det offentliga samtalet. Varför finns vi med? Vem uttalar sig bäst om vad och varför? Vad blir effekterna av alla uttalanden på publikens syn på statsvetenskapen som ämne?

En viktig orsak till behovet av diskussion av statsvetarrollen är att förtroendet för vetenskaplig forskning befinner sig i utförsbacke. SOM-institutets regelbundna mätningar av forskningsförtroendet visar en långsamt smältande glaciär. De senare årens data visar att forskningsförtroendet kan vara på väg att urholkas. Och statsvetenskap som ämne hamnar redan långt ned på listan över vilka områden medborgarna tycker att Sverige bör satsa mer på i framtiden. I den senaste mätningen var det bara 9 procent av svenska folket som tyckte vi borde satsa mer på statsvetenskaplig forskning. Vi behöver stärka förtroendet för ämnet. Därför har alla vi som ofta förekommer i medierna ett stort ansvar för statsvetenskapen som varumärke. Vad som skadar eller stärker detta varumärke finns det förstås många olika uppfattningar om. Hur kan statsvetares samverkan med det omgivande samhället stärka förtroendet för forskningen? Hur bör vi agera i medier och samhällsdebatt?

Passionen för statsvetenskapen måste få lysa igenom. Vi som kallar oss statsvetare måste våga låta det skina igenom att de flesta av oss tror att statsvetenskapen kan göra nytta för mänskligheten och planeten; ibland till och med större nytta än teknik, medicin och naturvetenskap. Det mesta av planetens bekymmer — vare sig det handlar om krig, svält, sjukdomar, klimatförändringar, brottslighet eller ekonomisk stagnation — beror nämligen på att vi människor inte förmår lösa konflikter eller att vi dignar under saker som korruption, bristande rättsstater och dysfunktionella politiska och byråkratiska system. Vi lever i en värld där varken pengar, effektiva mediciner, fungerande teknik och god vilja egentligen saknas för att potentiellt kunna göra världen till en bättre plats. Här kan statsvetenskapen göra en skillnad. Vi har något att berätta om varför det är så och vad som kan göras åt det.

Min uppfattning är alltså att det är kärleken till och omsorgen om ämnet statsvetenskap bör vara den vägledande principen för allt vi statsvetare tar oss för. Enligt högskoleförordningen har vi tre huvuduppgifter: utbildning, forskning och samverkan med omgivande samhället. När vi märks ska vi göra det för att a) visa för blivande studenter att det är kul och intressant med statsvetenskap, b) visa framtida forskartalanger att vi ägnar oss åt viktig, seriös, systematisk och internationellt slagkraftig statsvetenskaplig forskning och c) visa samhället att vi ger tillbaka genom att kommunicera viktiga forskningsrön, erbjuda en mångfald av perspektiv och analyser som ger korrektiv i samhällsdebatten, och ibland presentera relevanta policyrekommendationer.

(Väl-)grundad spekulation
Vi behöver inte statsvetare för att leverera samma slags uppenbara spekulationer som icke-statsvetare kan leverera. Det finns heller ingen anledning att fylla offentligheten med ännu mer tyckande. Tyckokratin är tillräckligt utvecklad som det är. Våra uttalanden ska stå för det beständiga och inte det flyktiga. Grundad spekulation är bättre än ogrundad. Det kan de flesta hålla med om . Men vad är då (väl-)grundad spekulation? Det som kännetecknar grundad spekulation är att det har ett värde och tål att läsas igen några dagar, några veckor eller några månader senare och som har sin grund i vetenskapliga rön eller analytiskt tänkande. Som alla vet är det ibland svårt att hitta en vetenskaplig motsvarighet till journalisternas fråga för dagen. Men med lite fantasi och kreativitet brukar det gå att styra samtalet in på ett område som vi faktiskt vet något om och där det går att peka ut relevanta forskningsansträngningar.

Forskningens hittills bästa svar
Statsvetarens främsta uppgift är att efter bästa förmåga leverera forskningens hittills bästa svar på området. Det är alls inte någon enkel uppgift utan en rejäl pedagogisk utmaning. Tiden är knapp. Medielogikens förkärlek för förenklingar och monokausala förklaringar är inte kompatibel med forskningens. Det blir lätt fel. Missförstånd är legio (Kräv ALLTID att få läsa pratminus!). Dessutom krävs intellektuell hederlighet för att ge en balanserad bild av forskningsläget. Även forskningsresultat som skaver på egna försanthållanden — ja, kanske just dem i synnerhet — behöver komma fram i diskussionen. Ser vi att det saknas ett viktigt perspektiv eller ett analytiskt grepp i en pågående samhällsdebatt så behöver vi fylla luckan.

Växeltelefonisten
Den bästa statsvetaren är antagligen växeltelefonist: Det är eftersträvandsvärt att rätt frågor besvaras av en person som a) för tillfället är aktiv och bedriver forskning på området, b) nyligen har publicerat eller bedrivit undervisning i det aktuella ämnet, eller åtminstone c) varit sakkunnig för eller på annat sätt nyligen bedömt forskning på området. Den forskare som sitter inne på de hittills bästa svaren är därmed oftast inte en statsvetare utan kanske en psykolog, jurist, demograf, sociolog, ekonom, historiker, språkvetare eller statistiker. De flesta frågor mår bra av att bollas vidare till någon annan som vet bättre hur smickrande det än kan vara att stå överst på journalisternas lista med telefonnummer. Hjälp journalisterna rätt. Använd din beställarkompetens!

Skriv själv!
Sist men inte minst viktigt: Ingen journalistisk produkt kan (eller ens bör?) leva upp till forskningens många krav. Det finns därför bara en rimlig slutsats: Vässa din penna och skriv själv! Använd forskarbloggar, debattsidor och kolumner. Då får man den ärligaste möjligheten att beskriva och förklara allt från funderingar till nya forskningsfynd. Dessutom kan man alltid länka vidare till fördjupningsmaterial. Du kan dokumentera den forskning på vilken man bygger sina texter. Om du själv lägger ut texten stannar dina ansträngningar inte vid en privatföreläsning med enskild journalist. Dessutom är min erfarenhet att du blir en bättre forskare av de reaktioner och kommentarer som dina läsare har på dina alster.