Hur spännande blir valet 2014?

Idag är det 42 dagar kvar till Europaparlamentsvalet och 154 dagar kvar till riksdagsvalet. Men det finns en klart större upptagenhet om kampen om regeringsmakten i september än kampen om tjugo kandidater till Europaparlamentet. Det gäller även opinionsmätandet. Inalles två mätningar av EP-opinionen, genomförda för två månader sedan (!). Under samma tid: Nio mätningar av röstningsintentioner för riksdagsvalet. Detta trots att vi vet från tidigare att nyhetsvärdet i opinionsdramatiken är långt större under upptakten till EP-val än de betydligt mer odramatiska, jo faktiskt, upptakterna till riksdagsval. Gåtan om de den här gången uteblivna EP-mätningarna söker ett svar.

Idag presenterades en ny Sifo-mätning för april (SvD/GP) som bekräftar att opinionsgapet mellan de rödgröna och allianspartierna slutat växa och visar tendenser till att minska. Mätningarnas Mätning (MäMä) som är en sammanvägning av mätningar från fem institut (Sifo, SCB, Demoskop, Novus och Ipsos) visar att avståndet mellan blocken var närmare 15 procentenheter i februari men att avståndet idag är strax under 13 procentenheter (se figuren nedan). Trots det stora avståndet hindrar det inte Göteborgs-Posten att utmåla kampen om regeringsmakten som en rysare.

Frågan alla ställer sig är: Kan Alliansen hämta ikapp de rödgrönas stora ledning? Behövs det inte ett större momentum just nu än det halmstrå som ett par procentenheters upphämtning under mars kan medföra? Behöver de sömniga demobiliserade allmänborgerliga väljarna vänta på opinionseffekterna av budgetar och vårmotioner innan de kan känna den vittring som är nödvändig för att de ska förvandla ett just nu passivt stöd till ett aktivt stöd för Allianspartierna?

Många alliansvänner drömmer sig tillbaka till maj 2010 då opinionen svängde till Alliansens fördel på bara några veckor under maj och juni. Den rödgröna valkoalitionen med Mona Sahlin som statsministerkandidat missade då den sista möjligheten att bygga förtroende för ett regeringsalternativ när de i början av maj presenterade en vårmotion med många frågetecken (och minnesvärda skattehöjningar). Samtidigt briserade Greklandskrisen som fick den politiska dagordningen att tilta från välfärdsmissnöje, a-kassa och brister i sjukförsäkringssystem till ekonomisk krishantering. Ett inrikespolitiskt självmål tajmad med en extern chock förde på bara några veckor in Alliansen i matchen igen. Redan före sommaren, i juni 2010, var valet vunnet. Alliansen hade en tio procentenheters ledning och kunde defilera. Medan regeringar föll som käglor i finanskrisens spår lyckades Alliansen gå framåt efter fyra år i regeringsställning (hyggligt långt från regressionslinjen i statsvetarnas cost of ruling-modeller).

Så visst kan det svänga snabbt i opinionen inför ett riksdagsval, i synnerhet under mer sömniga mellanvalsperioder. Tittar man längre tillbaka i den moderna politiska historien är det ovanligt med stora svängningar under valår. Länge var det faktiskt Sifos april- och majmätningar som bäst predicerade valresultatet i september (!). Det är i morgon fem (5) månader kvar till riksdagsvalet. Alliansen har oddsen emot sig och är nere för räkning. Men det har de varit förut. Det är lätt att glömma hur framgångsrik Alliansen varit när de växlat över i kampanjläge. I synnerhet när det gäller att entusiasmera soffliggare till valurnorna: 100 000 nya väljare från soffan i regeringsskiftesvalet 2006. Ytterligare 100 000 väljare från soffan 2010. Lejonparten av ökningen i valdeltagande i de två senaste riksdagsvalen kan påföras Allianskontot.

Den här gången har Alliansen ingen draghjälp från statsvetarprofessorer som röktförklarar dem. Röda tygskynken av det slaget, som kan elda på det egna fotfolket och som kan få allmänborgerliga väljare att vakna småförbannade och taggade varje morgon de närmaste 154 dagarna, får de tillverka själva. Det är nu som den ”lilla valrörelsen” (15 april-15 maj) tar sin början. Det är sannolikt en viktig period när det gäller att forma uppfattningar om huruvida regeringsmakten är körd.
Svenska statsvetare är mer försiktiga med prediktioner den här gången. Analyser av historisk statistik är ett utmärkt stöd för bedömningar om vad som är rimligt och orimligt, vanligt och ovanligt. Samtidigt kan vi berätta att de flesta svenska valrörelser har haft en unik dynamik. Historien skrivs pånytt vid varje tillfälle. Berättelsen om när och hur valet 2014 avgjordes väntar fortfarande på att skrivas.

Det finns ett mönster i svensk valrörelsedynamik som är värt att uppmärksamma mer. Det är intimt knutet till graden av spänning i regeringsfrågan. Vi har haft val som varit spännande i regeringsfrågan och vi har haft val där regeringsmakten uppfattats som klar långt i förväg. De valrörelser då vi sett störst dramatik har varit i samband med val där regeringsmakten inte stått på spel (se Oscarsson & Holmberg 2013). Exempel på sådana val är 1985, 1998 och 2002 då det stått klart vem som skulle fortsätta regera (i samtliga fall Socialdemokraterna). Det är i samband med dessa relativt avslagna tillställningar vi kunnat se valrörelseraketer, det vill säga partier som på mycket kort tid dubblerar eller tredubblar sitt väljarstöd: Folkpartiets valrörelsesuccéer 1985 och 2002; Vänsterpartiets och Kristdemokraternas 12-procentsvinster 1998 (alla dessa fall har attribuerats partiernas ledare). I tätare val där det varit betydligt mer spännande i regeringsfrågan har vi inte sett någon större dramatik i slutskedet; i själva verket är svenska valrörelser på det hela taget och i internationell jämförelse fattiga på aggregerade förändringar av partiernas röststöd i avslutningarna. Visst är det många väljare som påstår sig bestämma partivalet sent. Men väljare som kommer sent till festen tenderar att göra samma bedömningar som de som bestämt partivalet sedan länge.

Hur spännande det blir i regeringsfrågan avgör karaktären på valrörelsen. Smyger det sig tidigt in en känsla av att nästa statsminister heter Stefan Löfven kan valrörelsen bädda för större överraskningar än om kampen om regeringsmakten lever ända in i september. Om spänningen i regeringsfrågan saknas kan man nämligen vara säker på att medievalrörelsen in sig på andra saker, och väljarnas beteende kommer därför att struktureras efter andra hänsyn. Agendan kan kantra och inte handla om ekonomi, välfärd och sysselsättning. Enskilda sakfrågor och utspel (som språktestet 2002) kan plötsligt ges utrymme. Uträknade ledare kan resa sig ur askan likt fågel Fenix. Väljarnas kalkyler ändras. Valmenyerna möbleras om. Utgången kan då bli överraskande för partier som idag betraktar sig vara på säker mark och tror att de ska göra ett bra val, och överraskande för partier som idag duckar under fyraprocentspärren.

Läs mer
Oscarsson, Henrik (2013) Väljarnas valrörelser. I Strömbäck, Jesper och Nord, Lars (2013). Kampen om opinionen. Stockholm: SNS.
Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2013) Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts Juridik.