Detta blogginlägg är samförfattat med Per Oleskog Tryggvason.
Du laddar ned hela partirapporten för Vänsterpartiet från Valforskningsprogrammets hemsida här. http://www.valforskning.pol.gu.se/digitalAssets/1489/1489643_utvecklingen-av-partisympatier-2001-2013-v–nsterpartiet.pdf. Nedan kan du läsa om några resultat som vi tyckte var särskilt spännande i den här rapporten.
En gång ett parti för kvinnor och unga?
Två intressanta tidsserier som är värda att lyfta fram i Vänsterpartiets opinionsutveckling är den över kön och den över ålder. I början av vår mätserie är det tydligt att Vänsterpartiet har två av sina starkaste grupper bland kvinnor och bland de allra yngsta (16-29 år). Vänsterpartiets starkaste grupp alla kategorier är unga kvinnor (24 procent 2001, se sid 10 i rapporten). Detta mönster kvarstår fram till 2006 även om opinionsstödet alltjämt sjunker, men därefter händer något. Från och med 2006 är Vänsterpartiet lika populärt bland män som bland kvinnor och de klara åldersskillnader som fanns i början av 2000-talet suddas ut i och med att partiet tappar både bland de yngsta, men också bland den yngre medelåldern (30-49 år). Mest dramatiskt är tappet av de forna kärntrupperna, de unga kvinnorna. I 2013 års mätning är partiet faktiskt något mer populärt bästa parti bland män mellan 50 och 64 år (8 procent) än bland kvinnor 16-29 (7 procent). Vid en bredvidläsning av vår rapport om Miljöpartiet som släpptes tidigare i veckan är det ingen vågad gissning av Miljöpartiet lyckats kapitalisera på Vänsterpartiets tidigare väljargrupper.
Politiskt intresserade och aktiva
För att göra en bra valrörelse krävs att partierna lyckas väcka engagemang och intresse hos sina kärnväljare så att man ser till att de som sympatiserar med partiet faktiskt också går och röstar. Sett utifrån det här perspektivet är tidsserierna över stödet i olika grupper av politiskt intresse och politisk diskussionsfrekvens en glad läsning för Vänsterpartiet. Av de som 2013 sa sig vara ”mycket politiskt intresserade” uppgav 16 procent Vänsterpartiet som bästa parti. Samma överrepresentation, om än inte lika stor (12 procent) återfinns i gruppen som anger att de diskuterar politik ”någon gång i veckan eller oftare”.
Jonas Sjöstedt inget rött skynke?
Ser vi till populariteten hos Vänsterpartiets fyra senaste partiledare så har Jonas Sjöstedt siffror helt i klass med vad Gudrun Schyman hade i slutet av sin partiledarkarriär (se sid 60).
I förhållande till sin företrädare Lars Ohly är Jonas Sjöstedt inte bara mer populärare bland de egna (se sid 63). Han väcker framförallt inte lika hög grad av antipati hos borgerliga sympatisörer som Ohly en gång gjorde. Detta kan innebära att de borgerliga partierna får svårare att använda Vänsterpartiet – eller i vart fall deras ledare – som ett rött skynke under höstens valrörelse.
Henrik Ekengren Oscarsson 