I en representativ valdemokrati ställs höga krav på valrörelserna. En god demokratisk valrörelse bör vara informativ, saklig, engagerande, mobiliserande och underhållande. Valbudskap, kampanjer, utfrågningar, debatter och mediegranskning ska ge väljarna goda möjligheter att värdera alternativen och göra välgrundade och självständiga bedömningar av huruvida olika politiska företrädare är mogna uppgiften att representera dem.
Valrörelsernas karaktär bestäms till stor del av institutionella faktorer som valsystemets och partisystemets utformning. Som en del i ett lands politiska kultur kan valrörelserna betraktas som en institution i sig. Men även inom ett och samma land finns variationer som kan vara viktiga i studiet av väljarbeteende. Alla valrörelser är inte lika. Det sammanhang – eller den kontext – i vilken väljarna fattar sina beslut om att delta och om partivalet kan variera mycket från val till val. Beroende på omständigheterna kan samma väljare till och med komma att fatta olika röstningsbeslut!
Mixen av sakfrågor som diskuteras under valrörelserna, hur spännande valet är, hur stora ideologiska skillnader som framträder, vilket tonläge debatterna har – sådant kan justera individuella väljares överväganden och röstningskalkyler. Ett spännande tankeexperiment efter alla val är att ”köra valrörelsen i repris” men förändra någon av faktorerna: Hur hade valet gått om…?
Hur väljarna upplever valrörelserna kan ha stor betydelse för deras politiska beteende; hur mycket de engagerar sig, exponerar sig för partiernas valbudskap, låter sig informeras och underhållas. Valrörelsen 2010 tycks ha varit en övervägande positiv erfarenhet för svenska väljare. Enligt dem blev 2010 års valrörelse den hittills mest intressanta och spännande, åtminstone sedan vi systematiskt började fråga väljarna om karaktären på valrörelserna år 1985. Var tredje väljare (32 procent) instämde i påståendet att valrörelsen var intressant och spännande. Sedan bottennappet 1998 (9 procent) har vi sett en positiv trend när det gäller hur intressant och spännande väljarna uppfattar valrörelsen.
Den beskrivning av valrörelsen som flest väljare instämde i var som vanligt att det varit ”för mycket partikäbbel”. Men partikäbblet tangerade också historiskt låga nivåer (40 procent). Andelen som uppfattade valrörelsen som svårbegriplighar varit klart lägre i samband med 2006 och 2010 års val (9 respektive 11 procent) än tidigare i den svenska valrörelsehistorien. De två senaste valrörelserna bedöms dessutom ha varit mer sakliga och informativa (9 procent) än andra valrörelser de senaste tjugofem åren, undantaget valrörelsen 1994. Ett historiskt sett bra betyg alltså, om vi frågar väljarna själva.
Läs mer i Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2013) Nya svenska väljare. Stockholm: Norstedts juridik
Henrik Ekengren Oscarsson 
Är inte ”för mycket partikäbbel” ett rätt så dåligt formulerat svarsalternativ? För vagt, för diffust. Kan det inte inrymma ytterst varierande uppfattningar? Har det inte en intetsägande klyschakaraktär? Även ett hett svarsalternativ för dem som rent allmänt egentligen är genuint ointresserade av politik, tycker det bara är tråkigt – men av en eller annan anledning röstar ändå. Svensk ordbok från Svenska Akademien förklarar \”käbbel\” med \”smågräl om oväsentligheter\” – och tar som ett exempel från verkligheten \”politiskt käbbel\”. Hur många som kryssat nämnda svarsalternativ menar egentligen så? Och finns det möjlighet att omformulera svarsalternativet? Eller är det så att lagt kort ligger? Att en en gång i tiden fastslagen mindre lyckad formulering måste hänga kvar, för att annars faller den så centrala jämförelsedimensionen?
GillaGilla