Förra veckan firade vi med boksläpp från Valforskningsprogrammet. Arton forskare inledde presentationen av alla spännande resultat från den 11:e undersökningen av riksdagens ledamöter sedan Sören Holmberg drog igång undersökningsserien 1969. Presentationen från seminariet kan du se i sin helhet genom att följa länken https://youtu.be/7a_SqqCZhLI
Vi undersöker graden av åsiktsöverensstämmelse mellan väljare och valda och hur den utvecklats över tid. Sedan Millennieskiftet har åsiktsskillnaderna blivit klart mindre, framför allt i frågor som rör flyktingmottagning.
Det väldokumenterade åsiktsgapet mellan väljare och valda i frågan om hur många flyktingar Sverige bör ta emot har varit stort i tidigare mätningar. En huvudförklaring är att frågan inte varit särskilt högt på den politiska dagordningen. I takt med att Sverigedemokraterna bedrivit opinionsbildning i frågan och när frågan klättrar på väljarnas dagordning har åsiktsgapet också krympt. Det gäller särskilt perioden efter 2014 års val med omläggningen av migrationspolitiken i november 2015 som central vattendelare. Idag råder lika små åsiktsavstånd mellan väljare och valda i migrationspolitiken som det gör i många klassiska vänster-högerfrågor. Det vill säga en relativt god åsiktsöverensstämmelse.
Det är förstås intressant att analysera varför det tog så lång tid för flyktingfrågorna att bli åsiktsrepresenterade i riksdagen. När Ny Demokrati imploderade organisatoriskt 1994 försvann den invandringskritiska representationen av åsikter från den politiska arenan. De påföljande riksdagsvalen handlade mest om att ta Sverige ur 1990-talskrisen. Välfärdsfrågorna vård, skola och omsorg dominerade valrörelserna. Migration och invandring lyste med sin frånvaro. När vi låter väljarna sätta betyg på flykting- och invandringspolitiken från den här tiden är betyget positivt.
Ändå är det uppenbart att det fanns ett betydande åsiktsavstånd mellan väljare och valda under lång tid. Kartellteori används i boken för att förklara hur etablerade partier hade ett gemensamt intresse av att inte lyfta frågor som handlar om den kulturella värderingsdimensionen. Sverigedemokraterna kunde långsamt exploatera detta vakuum och ohotat nå sina valframgångar. Partiets historia och synen på SD kan sedan ha kortslutit den migrationspolitiska debatten. SDs existens gjorde det politiskt omöjligt att göra positionsförflyttningar trots att både Socialdemokraterna och Moderaterna historiskt från tid till annan intagit restriktiva positioner.
Ett annat spännande resultat från boken handlar om högerförskjutningen i svensk politik under det senaste halvseklet. Såväl väljare som riksdagsledamöter har rört sig högerut i partisystemet sedan undersökningsserien startade 1969. Även i relativ mening har en högervind blåst på den viktigaste politiska arenan. Då, i slutet av 1960-talet, stod den svenska riksdagen till vänster om folket. Sedan 1998 står riksdagens ledamöter tydligt till höger om det svenska folket om vi ser till vänster-högeridentifikation.
Det är viktigt för partierna att komma ihåg att polariseringen på elitnivå inte är en spegling av polariseringen på väljarnivå. Alla partiers väljargrupper (utom Miljöpartiet) står närmare mitten än vad deras folkvalda representanter gör. Visst kan det vara naturligt att de som är folkets främsta företrädare gör tydligare ideologiska ställningstaganden än vad de många människorna därute gör. Men ändå kan det vara värt att påminna om att det ideologiska vänster-högeravståndet mellan exempelvis Socialdemokraterna och Centerpartiet är avsevärt kortare bland väljarna (7 enheter på en 50-gradig skala) än bland riksdagsledamöterna (22 enheter).
Boken har 11 kapitel så det finns många spännande resultat att ta del av för den som klickar sig in på Valforskningsprogrammets hemsida och laddar ned boken. Här är länken: https://www.gu.se/valforskningsprogrammet/folkviljans-forverkligare
Henrik Ekengren Oscarsson 