Texten är ett varsamt redigerat anförande om blockpolitik som jag höll på ett seminarium i Almedalen, arrangerat av Hanaholmen, betitlat Bromsar blockpolitiken nytänkande och pluralism? Den implicita jämförelsen är med Finland.
Den svenska blockpolitiken – kampen mellan blåa och röda laget – är sprungen ur den svenska politiska historien. Organiseringen av politisk konflikt har nästan helt handlat om en enda social skiljelinje, mellan arbete och kapital. I många andra länder har även andra sociala skiljelinjer – religiösa, etniska, regionala, stad-land och språkliga skiljelinjer – varit viktiga för politisk mobilisering.
Så icke i Sverige. Vi hade under lång tid det kanske mest endimensionella partisystemet i världen. Även om innehållet skiftar över tid så har den ideologiska vänster-högerdimensionen varit helt dominerande i svensk politik, och bidrar alltjämt att strukturera partipreferenser, partival och partibyten.
Socialdemokraternas starka ställning i väljarkåren gav efter ATP-striden i slutet av 1950-talet upphov till en naturlig huvudkonflikt mellan socialistiska och icke-socialistiska partier. Det som ibland benämns som borgerlighet eller borgerliga partier är en brokig koalition av krafter som velat bekämpa socialism.
Det vi haft sedan dess är ett slags tvåpartisystem inbyggt i vårt flerpartisystem. Alla har vetat hur de båda huvudalternativen sett ut, alla har vetat vilka som varit statsministerkandidater.
Förtrollningen som bröts
Blockpolitiken har tjänat oss väl. Det har gjort våra val väldigt spännande, vilket möjliggjort för partierna att mobilisera. Valdeltagandet har varit högt. Laguppställningarna har varit tydliga. Det har varit lätt för väljarna att se alternativen framåt och lätt att utkräva ansvar för vad som varit. Vi har haft ett proportionellt system med flerpartisystem men på en och samma gång också en majoritär idé. Det finns ett innelag och ett utelag. Ett vinner. Ett förlorar. Det har gjort Sverige unikt bland parlamentariska system. Genomsnittstiden för att bilda regeringar har varit 6 dagar. Vi ser tydliga maktväxlingar.
När Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2014 bröts denna förtrollning. Sedan dess kan inget av de tidigare blocken själva bilda majoriteter. Vi talar om en parlamentarisk kris där partier och väljare är ovana vid en situation som i många andra länder är helt naturlig. Men generationer av politiker, väljare och journalister (!) är vana vid förenklingen att beskriva huvudkampen i politiken som en kamp mellan två lag.
Huvudproblematiken handlar om att konfliktstrukturen i Sverige inte längre är endimensionell. Kulturella värderingsfrågor har skapat en stor åsiktsspridning och konflikt mellan partier, konflikter som inte har med de klassiska invanda fördelningspolitiska vänster-högerfrågorna att göra. Denna utveckling ligger till grund för SDs framgångar, för den stora åsiktsspridningen framför allt till höger i partisystemet.
En parlamentarism i kris?
Paradoxalt nog har vi under nästan tjugo år haft en väljarkår som haft tyngdpunkten strax till höger om mitten, en riksdag som haft tyngdpunkten strax till höger om mitten, men Sverige har styrts av partier som står till vänster om mitten. Obalans?
Jag menar ändå att det parlamentariska systemet ändå hamnat i ett slags balans. Rent politiskt har den förda regeringspolitiken under Stefan Löfven eller Magdalena Andersson knappast varit någon statssocialism. Det har inte ens varit någon socialdemokratisk regeringspolitik. Regeringspolitiken har byggt på ett avtal mellan partier som ideologiskt står långt ifrån varandra. Det hatade Januariavtalet säkrade upp en regeringspolitik som haft tyngdpunkten, just det, strax till höger om mitten.
Detta har vi hittills lärt på resan mot ett mer normalt fungerande, typiskt parlamentariskt system. Laguppställningar, färgkombinationer, beteckningar är en sak. Den faktiskt förda regeringspolitiken en annan. Antagligen är det detta vi kommer behöva bli vana vid: en eller två partier i minoritet administrerar/tar ansvar för en regeringspolitik där ytterligare ett eller två partier ingår i regeringsunderlaget och sätter prägel på den faktiskt förda regeringspolitiken.
Vi kommer se fler koalitionsavtal i framtiden. I Tyskland är det helt normalt. Partierna låser in sig efter ett val, släpper inte in medierna, läcker ingenting, förhandlar i två-tre månader och sedan presenterar de ett kontrakt för vilken regeringspolitik som ska föras under den kommande mandatperioden.
Den förda regeringspolitiken blir då inget partis önskade regeringspolitik. Det är en kompromissprodukt, där ingen fått som de vill, eller där partierna är någotsånär nöjda med byteshandeln.
Inom parantes sagt: Det som behöver komma på plats i Sverige är att partierna faktiskt håller de avtal och överenskommelser de ingår. Det har varit lite si och så med det. Många partier står på noll vad gäller samarbetskapital. Vill man sätta färg på den förda regeringspolitiken i framtiden behöver partier ackumulera samarbetskapital.
Mittens rike
Mittenliberala partier – Centerpartiet och Liberalerna – har haft en historisk möjlighet att staka ut ett eget territorium – den politiska mitten! Likt Konrad Adenauers ”keine experimente” ville man positionera sig som en vakthund mellan politiska ytterligheter. Väljare som önskar sig vare sig socialism eller nationalism kan för säkerhets skull bidra till en stark mitten genom att rösta C eller L!
Med Centerns stora resurser och med tillräcklig tydlighet och vilja hade manövern kunnat lyckas redan nu. Men C har ännu inte övertygat väljarna om varför det behövs en mitten. Och L orkade inte fullfölja. Plågade av dåliga opinionssiffror och intern splittring fick de vända tillbaka.
Strategiskt tenderar partier i mitten vara de verkliga vinnarna i varje parlamentariskt system. De är vågmästare på riktigt, de kan gå till högstbjudande, och de kan sätta sin prägel på den förda regeringspolitiken oavsett vad som händer. Policymaximering! Möjligheterna att få gehör för den politik man går till val på är maximal!
Så det blev inte riktigt som det var tänkt. I varje fall inte ännu. Tiden var kanske inte mogen? Även om en tredjedel av väljarna finns i mitten saknas det en mittenidentitet bland väljarna. Det tar längre tid att bygga upp. Istället: ny blockpolitik! Elitaktörer har sett till att kommunicera på ett sätt som tvingar väljarna att välja sida.
Det beror ju på att för kantpartier långt till vänster eller långt till höger är idén om en politisk mitten helt livsfarlig. I striden om blockpolitikens vara eller inte vara har blockpolitikens försvarare vunnit en delseger.
Så inför årets val blir det av allt att döma en kamp mellan två huvudalternativ, ett rödgrönt och ett blågult, ett vänsterliberalt och ett högerkonservativt, eller vad man nu vill kalla det. De ideologiska avstånden inom dessa båda lag är utomordenligt stora. Hur ska V komma överens med C? Hur ska L kunna ingå i samma regeringsunderlag som SD?
Oavsett om Andersson eller Kristersson vinner kommer det politiska manuskriptet se ungefär likadant ut men med olika uppsättning aktörer. I casten ett stort regeringsbärande med sin bakficka, ett mittenliberalt och ett ytterkantsparti som ska hålla ihop i vått och torrt i fyra år.
Ledarna för de två stora partierna behöver uppvisa ett statsmannaskap och ett ledarskap utöver det vanliga. Frågan är vem väljarna bedömer har den svårare uppgiften?
Snart är det endimensionellt igen!
Vänster-högerdimensionens absorberande kraft är omvittnad. Vänster-högerdimensionen käkar andra åsiktsdimensioner till frukost. Det finns en starkt endimensionell tendens i vårt system. Konflikter som från början går på tvärs och inte passar in i vänster-högerdräkten kommer efter ett tag införlivas i den befintliga strukturen.
Exakt detta händer i Sverige. Den gröna dimensionen har kollapsat ned längs den traditionella vänster-höger. Gröna attityder och omsorg om miljö samvarierar allt starkare med vänster.
Samma sak händer med migrationspolitiken: restriktiv migrationspolitik går allt mer hand i hand med höger. Mer generös migrationspolitik går allt mer hand i hand med vänster.
Vänsterliberalt mot högerkonservativt. Det finns ett pris att betala för aktörer och väljare som är högerliberala eller vill samtidigt vara gröna och höger, eller samtidigt vill stå för en öppenhet i migrationspolitiken och vara höger. Det blir allt svårare.
Så här står vi med möjligen en ny blockpolitik med lite andra uppställningar men med samma dynamik. I all sin enkelhet främjar den berättelser om jämna lopp, dramatisk kamp mellan två lag, mobilisering och högt valdeltagande.
När Allians för Sverige tog makten efter 12 år i opposition skrevs ett koalitionsavtal före valet, ett gemensamt valmanifest. Man visste vilka partier som ingick, och vilken politik de skulle föra.
Något liknande kommer vi antagligen inte se före valet. Väljarna går till val utan att få se på förhand skrivna koalitionsavtal eller gemensamma manifest. Det är upp vill väljarna att försöka räkna ut var tyngdpunkten i den förda regeringspolitiken kommer att ligga om rödgröna laget vinner. Det är upp vill väljarna att försöka räkna ut var tyngdpunkten i den förda regeringspolitiken kommer att ligga om det blågula laget vinner.
Henrik Ekengren Oscarsson 