Begreppet protestpartier används ofta slarvigt. Alla nybildade partier får höra att de är protestpartier. Statsvetaren Klaus von Beyme (1985. Political parties in Western democracies) har lärt alla grundstudenter i statsvetenskap att protester mot rådande förhållanden och spjärn mot en pågående samhällsutveckling i själva verket är den enklaste förklaringen till varför partier överhuvudtaget bildas. De etablerade partierna tycks ibland ha glömt bort varför de finns.
Den historiska lärdomen är att alla partier bildas i syfte att att organisera politisk protest mot rådande samhällsordning eller för att vara en motkraft mot pågående samhällsförändringar. Liberala partier bildades en gång i tiden för att protestera mot gamla konservativa regimer, arbetarpartier var en protest mot det borgerliga systemet och kapitalismen, kommunistpartier protesterade mot reformistiska socialdemokrater, fascistpartier mot det demokratiska systemet, regionala partier mot centralmakten, kristna partier mot sekulariseringen, småborgerliga missnöjespartier mot den byråkratiska välfärdsstaten och ekologiska partier mot tillväxtsamhället.
Tjugohundratalets protestpartier protesterar förstås mot andra saker än vad de etablerade partierna gjorde när de bildades. Sverigedemokraterna är lättlästa i det här avseendet eftersom de rakt ut talar om att de protesterar mot en utveckling mot ett mångkulturellt samhälle. Feministiskt initiativ protesterar mot den rådande könsmaktsordningen. Junilistan protesterar mot maktförskjutningen från Sverige till Bryssel. Piratpartiet tar spjärn i informationssamhällets nya konfliktlinjer och protesterar mot en utveckling där staten anstränger sig att kontrollera och övervaka det fria flödet av information.
Protest kan leda till elektoral framgång om nya (och ibland nygamla) sociala skiljelinjer kan politiseras framgångsrikt, om partiet lyckas organisera sig effektivt, ordna finansiering, rekrytera medlemmar och, kanske inte minst, vinna stöd från befintliga samhällseliter. Men efter protest och framgång väntar långsiktigt ansvarstagande.
/Henrik Oscarsson
Henrik Ekengren Oscarsson 