I särskild ordning vill jag tipsa om Mothuggs underhållande omskrivning av mitt Paul Starr-referat om att den amerikanska tidningsdöden riskerar att leda till ökad korruption. Mothugg för fram argumentet att vad vi genomlever just nu endast handlar om ytterligare ett teknikskifte liknande det som inträffade när tryckkonsten slog igenom. Mellan raderna kan man utläsa kritiken att det framför allt är gammelmediekramare som har motiv att föra fram alla farhågor med den rådande teknikutvecklingen.
Jag vill också vidareförmedla en Mothugg-länk till en insiktsfull text i ämnet författad av Clay Shirky. Kort och gott tycker Shirky inte alls synd om tidningarna som företag eller tidningsägarna, nej inte ens nyhetsredaktionerna i sin nuvarande skepnad. Som organisationer och produkter har de spelat ut sin roll. Medieföretag som inte kan hantera förändringarna kommer att förpassas till historien. Men de som anammar ny teknik och bejakar informationssamhället kommer lära sig tjäna pengar även i en ny miljö: ”Society doesn’t need newspapers. What we need is journalism”, konstaterar Shirky.
Med en välvillig läsning är Starr och Shirky egentligen rätt överens. Det är inte tidningsdöd vi skall vara oroliga för utan journalistikens död. Det är journalistiken och journalisterna vi skall vara rädda om.
Min plötsliga omsorg om journalister föranleder två kommentarer. För det första förekommer i bloggosfären en märkligt avog inställning till journalister och till journalistprofessionen som sådan. Man tycks mena att medborgarnätverk och arméer av bloggare och amatörskribenter lätt skulle kunna ersätta huvuddelen av alla journalister, inte bara komplettera (Citizen journalism). Vi skulle aldrig föra den typen av resonemang kring andra yrken. Vem skulle t ex vilja se medborgarnätverk med kirurger (Citizen surgery?) som gärna hjälper till…
För det andra åtnjuter den ackrediterade journalisten och de sammanhang där journalister verkar (ansvarig utgivare och redaktioner) alltjämt ett konstitutionellt skydd som inte gäller för grävande medborgare (se tidigare inlägg). Till en journalist kan du läcka uppgifter utan att myndigheter får efterforska källorna (se bara till att du inte låter meddela dig via nätburen trafik…). Och du kan själv anmäla en journalist som bryter detta källskydd. Med andra ord får vi tänka bort dagens typer av tidningsredaktioner och nyhetsdeskar och ställa vårt hopp till att ett slags fristående ”celler” av erfarna, professionella och ackrediterade journalister skall fungera som vakthundar i framtiden. Och kanske lever de i symbios med medborgarnätverken?
Henrik Ekengren Oscarsson 
Du glömde länken, Henrik. Länkar är hårdvaluta i bloggosfärens gåvoekonomi… ;)I alla fall: Jag tycker mig se att både bloggvänner och bloggfiender i allmänhet jämför ideala äpplen med reala päron. Tidningskramare sätter journalismens ideal — grävande, opartiskt, oberoende, kritiskt, heltäckande, närvaro osv — och kan sedan enkelt konstatera att merparten av alla bloggar inte lever upp till den normen.Bloggkramare sätter upp medborgarjournalistikens ideal — interaktivt, participatoriskt, demokratiskt, socialt, kollektivt etc — och kan sedan enkelt konstatera att merparten av alla tidningar/journalister inte lever upp till den normen. Den reala praktiken är förstås något annat i båda sfärerna. Ta GP som exempel: 90 procent av deras så kallade utrikesreportage är skamlösa plagiat (rewrites, som det heter på journalistiska) av New York Times. (Så gör ju bloggare också, möjligen med den skillnad att de i alla fall länkar till källan.) Vad som är svårt att förstå är varför någon i dag alls skulle behöva någon som berättar för dem vad som står i New York Times, när alla har direkt tillgång till tidningen. Hur som, den journalistiska praktiken befinner sig på bekvämt avstånd från de journalistiska idealen. Samma sak gäller förstås bloggarna och deras ideal.
GillaGilla
PS. Överlag tycks det mig som att journalister i allmänhet i dag är ett kunskapssamhällets trasproletariat, så därför kanske jämförelsen med kirurgen inte riktigt håller. Vem som helst har alltid haft tillgång till knivar, saxar, sprit och klämmor, men vi saknar likväl den kunskap som behövs för att framgångsrikt kunna operera ut en blindtarm.Men vilken motsvarande expertis sitter journalister på? Att de kan skriva? Nja, det kan ju faktiskt vem som helst lära sig (vilket jag själv är ett levande exempel på). Och någon speciell sakkunskap har de oftast inte heller. Ofta framstår de som allmänt obildade, som framgår av det här vansinnigt roliga exemplet: de kan inget mer än just skriva, och skriva kan ju, som sagt, vem som helst.
GillaGilla
Sorry, Johan. Länken föll bort i slutredigeringen. Aj aj. \”Journalister kan inget mer än just skriva, och skriva kan ju, som sagt, vem som helst.\” OK. Tycks som om journalisterna håller på att hamna i lärarfällan; att alla tror sig kunna läraryrket bättre än alla lärare.Jag känner inte som min huvuduppgift att försvara journalistprofessionen. Men min nyfikenhet styrs nu till journalisthögskolorna. Vad håller journaliststuderande egentligen på med innan de är färdiga journalister?
GillaGilla