En av de viktigaste förändringarna av vårt partiväsende är partiernas långsamma transformering från medlemspartier till kampanjpartier. Partierna professionaliseras, brukar det heta. Partifolk vägrar fortfarande konsekvent att släppa folkrörelseidealen om att det är den kaffebryggande, kuvertklistrande och flygbladsutdelande vanlige medlemmen som är partiets själ. Samtidigt tappar partierna medlemmar. Det finns fler förtroendeuppdrag än partimedlemmar som är villiga att ta dem. Ekonomiskt spelar det inte längre någon roll för partierna. Men medlemstappet har direkta konsekvenser för möjligheterna att bedriva effektiv opinionsbildning och valkampanjer.
Hur professionaliserade är egentligen de svenska partierna? I senaste numret av tidskriften Political Studies presenterar Jesper Strömbäck en artikel om graden av professionalisering av politiska partiers kampanjverksamhet. Strömbäck lämnar bland annat ett välkommet bidrag till diskussionerna kring hur professionaliserade kampanjer bör studeras. Han prövar sitt verktyg på 2006 års svenska riksdagsval.
Strömbäcks 
Professional Campaign Index (PCI) består av elva olika indikatorer: 1) användande av telemarketing (telefonkampanjer riktade till väljare), 2) utskick av brev till egna medlemmar och målgrupper, 3) förekomst av e-postlistor för utskick av regelbundna nyhetsuppdateringar, 4) externt kampanjhögkvarter (särskild kampanjorganisation fysiskt separerad från övriga partiledningen), 5) användande av externa pr/mediakonsulter, 6) utnyttjande av databaser, 7) användande av egna opinionsundersökningar, 8) användande av fokusgrupper (för att t ex i förväg pröva och utveckla kampanjbudskap på grupper av väljare), 9) egen kartläggning av motståndare, 10) forskning/utvärdering/analys om den egna kampanjverksamheten, samt 11) i vad mån partiets kampanjverksamhet kan betraktas som permanent/kontinuerlig.
Alla partier tilldelas en poäng (0-3) på varje indikator på basis av intervjuer med bland annat kampanjledare. Trettiotre poäng är det teoretiska maxvärdet för ett parti. Men inget svenskt parti kommer ens i närheten av denna maxpoäng. Inget svenskt parti genomförde någon helt igenom professionaliserad kampanj 2006, enligt Strömbäck. Enligt studien fick Socialdemokraterna högst indexpoäng (20) följt av Moderaterna (16), Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna (13), Miljöpartiet (9) och Vänsterpartiet (6). Att svenska partier skulle ha professionaliserad kampanjverksamhet är en felaktig bild.
Strömbäck efterlyser fler länderjämförande studier och studier över tid. Jag kan bara instämma. Dessa spännande studier väntar på att genomföras av hugade uppsatsskrivande studenter eller doktorander.
Om jag gör en soft tillämpning av Strömbäcks indikatorer på partiernas kampanjhistoria (som indirekt kartläggs i ett av mina pågående projekt) kommer jag upp med följande utbildade gissningar/hypoteser: 1) Socialdemokraterna var redan under tidigt 1960-tal snudd på lika professionaliserade som idag. Här finns en lång tradition. 2) Moderaterna satsade nytt och stort på sin kampanj samband med valet 1968 men satsningen kom av sig helt på grund av ett dåligt valresultat. M återupptog inte sin resa mot ökad professionalisering igen förrän tidigt 1990-tal. 3) De största professionaliseringstendenserna i partisystemet märks under senare tid framför allt för små borgerliga partier (C, FP, KD).
Hursomhelst är det snicksnack att det just nu skulle pågå en mycket snabb amerikanisering eller professionalisering av de svenska partiernas kampanjverksamhet. Utvecklingen går sannolikt däråt men som vanligt är takten i förändringarna överdrivna.
Henrik Ekengren Oscarsson 
Svenskt parti används alltså här som synonym till riksdagsparti?Att jag frågar beror naturligtvis på att det finns ett svenskt parti som sticker ut rejält från de sju riksdagspartierna på just det här området — och som gjorde det redan 2006. Ett parti som dessutom avviker kraftigt från normen när det gäller medlemstillströmningen.Ja, du vet säkert vilket svenskt parti jag tänker på…? 🙂
GillaGilla
Björn tänker alltså på SPI!
GillaGilla
Men är inte alla Strömbäcks kriterier väldigt 90-tal när det gäller professionalisering? Inget av dem handlar ju om i vilken mån partiet kan aktivera sina medlemmar och sympatisörer eller använda deras kunskap för såväl kampanj- som policyutveckling. De utgår dessutom alla utifrån den mediesituation som fanns på 90-talet, med en tydlig mur mellan etablerade medier och enskilda medborgare.Förutom strukturomvandlingen inom medierna, har dessutom Obamakampanjen satt en ny norm för vad som komma skall inom parti- och kampanjarbete, och i Strömbäcks index skulle många av Obamas stora fördelar inte få några poäng alls.Erik
GillaGilla
Naturligtvis har du alldeles rätt Erik, det hela andas pre-internet på lång väg. Det var väl lite grand av det jag ville framhäva i min första kommentar.Men å andra sidan så har ju inte den akademiska världen direkt gjort sig känd för att ha anammat 2000-talets teknologi, så det är ju tämligen symptomatiskt att mandär utgår ifrån mallar från Hedenhös när man gör sina undersökningar med mera. Bosse Bus — tidigare avhandlad här, och till och med upphov till censur här på bloggen — är ju ett utmärkt exempel på hur fullständigt i otakt med tiden som de gamla akademikerna är.
GillaGilla
Hej Erik och Björn!Gäller här att inte blanda ihop begreppet professionalisering med andra saker (modernisering, ny teknik, etc). Professionalisering handlar mycket om i vad mån partierna anställer/hyr in experter, analytiker och PR-konsulter för att bedriva valkampanjer. Så här definierar Strömbäck själv professionalisering av valkampanjer: \”professionalised campaigning is characterised by being permanent, by the central campaign headquarters being able to coordinate the messages and management of the campaign and by using expertise in analyzing and reaching out to members and target groups. It is furthermore characterised by using expertise in news management and in analysing its own and the competitors’ weaknesses and strengths.\” Begreppet kan mycket väl innefatta användande av ny teknik (Obamisering?), enligt min uppfattning. Vid åtminstone tre val (1998, 2002 och 2006) har vi fått itutat oss att det kommer bli Internet-kampanjandets genombrott. Vi följer noggrannt utvecklingen förstås. Andelen svenskar som någon gång under valrörelsen söker politisk information från de politiska partiernas hemsidor har ökat från 8 till 14 procent under denna period, enligt valundersökningarna. Mindre än två procent av befolkningen läser någon gång en politisk blogg som den här. Än så länge är politiskt kampanjande på nätet för en liten, redan politikfrälst skara. Alla amerikanska presidentvalskampanjer under de senaste femton åren har ansetts sätta nya normer för hur kampanjandet kommer gå till nästa gång. Men det gäller att ha lite is i magen när det gäller förutsägelser om snabba förändringar. Tittar man lite nyktert på utvecklingen i efterhand, som jag har förmånen att göra, så inser man att genomslaget för nya kampanjtekniker sällan blir så stort.
GillaGilla
Men Henrik, så vitt jag kan se så är det bara Strömbäcks punkt 5 som inbegriper din snäva definition av proffsighet?Flera av punkterna — ffa då 3 och 6, men även flera av de övriga — löses allra smidigast med hjälp av internet/intranet.
GillaGilla
Jo. Men det handlar ju om VEM som gör själva arbetet (inte vilken teknik som används). Exempel: Använder partiet förtroendevalda och medlemmar för att göra kampanjarbete huvudsakligen på fritiden, eller anställer man personer som till yrket är webbdesigners, analytiker, informatörer. Förresten, om man tycker Obama är nydanande kanske man skall ta en titt på Peter Esaiassons avhandling \”Svenska valkampanjer 1866-1986\” (snart nedladdningsbar från http://www.valforskning.pol.gu.se). Vore kul med en jämförelse av Obamas sätt att använda de egna medlemmarna och sympatisörerna för policyutveckling och kampanjarbete. Ja, det är väl precis så det gick till på Hedenhös? Att dra större nytta av de egna sympatisörernas tid, kunskaper, erfarenheter och talanger är effektiva metoder för opinionsbildning, men det är också en avprofessionalisering av partierna. En återgång till hur de gamla medlemspartierna fungerade, med andra ord. Tideräkningen började inte med Internet 1994.
GillaGilla
Så om man internt inom partiet har all den proffsiga expertis som behövs, så får man alltså ett lägre index än om man ringer Nisse på Manpower? Jojo… Det blir bättre och bättre det här.
GillaGilla