Kriser skiljer agnarna

Apropå bonusdiskussionen kan man fundera på om inte bonussystem bör vara utformade med omvänd logik jämfört med idag. Från min horisont förefaller det vara avsevärt mer krävande att leda organisationer och enheter i tider då resurser är knappa och krymper och då osäkerheten om framtida utveckling är stor än i tider då det råder tillväxt och expansion.

När allt går sin gilla gång och bara rullar på är det lätt att vara en bra ledare. Problem tenderar att vara lyxproblem. Få tuffa beslut behöver tas. Ledaren kan ständigt leverera nya goda nyheter till medarbetare och omvärld. Det råder expansion. Utdelningar. Tillväxt. Reallöneökningar. Ryggdunk. Feel good-stämning. Ledaren känner uppskattning och sover gott om natten. Det finns gott om utrymme för felbeslut. I goda tider har även en riktigt dåligt ledarskap tillräcklig felmarginal för att inte ”upptäckas”. I goda tider ställs aldrig frågan om det kanske hade gått ännu bättre om företaget/kommunen haft ett skickligare ledarskap?

Kriser gör män av pojkar och kvinnor av flickor. Ur ruinerna reser sig de ledare i näringsliv och offentlig verksamhet som aldrig sprang och gömde sig, som arbetade hårt (hårdare) när det blåste snålt, som utförde balanskonster på slak lina utan felmarginaler, som tog ansvar för tuffa obekväma beslut och som verkligen förtjänar vårt förtroende (och bonusar?). Men för sådana personer i sådana tider är incitamentsstrukturen svag. Det mest sannolika är istället att de kommer att ”belönas” med spott och spe, folkligt vrede och förakt, brustna vänskapsband, förstörd nattsömn och minskat förtroende (och definitivt inga bonusar). Lönar det sig, kan man undra, för enskilda ledare att göra ett anständigt jobb? Jag ser ingenting som liknar en morot.