Alliansen är rökt

Min valforskarkollega Sören Holmberg använde sig av all tillgänglig historisk statistik när han tidigt dömde ut Alliansens möjligheter att vinna 2010 års val. I avsaknad av kristallkula kan man inte göra annat än att hänvisa till historisk statistik och etablerade modeller. Utsikterna var verkligen grymma. Regeringar tappar i genomsnitt -2,1 procentenheter på att regera i fyra år. Dessutom finns en tendens att västvärldens väljare bestraffar sina regeringar allt hårdare oavsett hur regeringarna sköter sig.

Två år efter valet, i september 2008, var Alliansregeringens opinionssiffror närmare nio procentenheter lägre än valresultatet från 2006 enligt Sifo. Ingen regering har varit i närheten av att hämta upp ett sådant opinionsförsprång.

Sedan kom finanskatastrofen. Alla politisk-ekonomiska standardmodeller vi känner till (och de är mycket väl belagda och vilar tungt på empiri från alla industrialiserade västländer sedan andra världskriget) säger att väljaropinionen skall bestraffa den sittande regeringen i ekonomiska kristider. Dubbelrökt för Alliansen alltså. Men historisk statistik är historisk statistik. Historien skrivs nu. Kartorna stämmer inte längre med terrängen.

Under oktober 2008-mars 2009 har Alliansregeringen istället lyckats med precis det motsatta: att sluta opinionsgapet. Vi väntar fortfarande på att fler mätningar skall bekräfta likaläget från gårdagens Demoskopmätning. Men en sak är redan klar: det har hänt någonting väldigt väldigt ovanligt med den svenska väljaropinionen under det senaste halvåret. Såväl omfattningen som riktningen på opinionsförändringarna utmanar etablerad kunskap.

Jag vill ventilera två förklaringar till varför Alliansen lyckats vinna opinionsstöd trots en närmast katastrofal utveckling. Förklaringarna är knutna till Alliansens smarta kommunikationsstrategier och oppositionens brist på densamma.

1) Allianspartierna har lyckats med konststycket att i detta pressade läge rikta strålkastarljuset mot oppositionen. Före jul handlade det om det nya samarbetet mellan vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet. Efter jul har man i tur och ordning lyckats ta egna politiska initiativ i försvarspolitiken, energipolitiken och, inom kort, miljöpolitiken, samtidigt som man satt enorm press på socialdemokraterna och vänstersamarbetet. Anders Borg har vunnit argumentationen att regeringen inte kan lastas alls för att den globala ekonomin rasat ihop. Tvärtom. Larmrapporterna har övertygat om att det är mycket värre på andra håll. Borg har vunnit väljarnas förtroende för analysen att en ansvarsfull ekonomisk politik under mandatperiodens inledning nu inneburit att Sverige står relativt sett starkare än andra länder. Relativiseringen av effekterna av en helt exogen ekonomisk kris ligger bakom framgångarna. Medvinden i opinionen under vintern har gjort Alliansregeringen fastare i övertygelsen om att man ligger rätt i den inrikespolitiska debatten.

2) Socialdemokraterna tycks ännu inte ha ställt om för att kommunicera strategiskt i oppositionsställning. Opinionsbildning fungerar inte på samma sätt när man inte har ett helt regeringskansli att sätta i arbete. Det går segare. Långt färre aktörer följer varje läpprörelse från en oppositionspolitiker än från ett statsråd. Väljarna är ännu inte tillräckligt nyfikna på ”de nya socialdemokraterna” eller på v-s-mp-alternativet. Lanseringen av regeringsalternativet tycktes ske under galgen, för att man var tvungade därtill. Man lyckades också med konststycket att inte välja något slagkraftigt namn på samarbetet och det förekommer fortfarande många synonymer.

Den ideologiska förnyelse och omorientering som vi givet partiforskningslitteraturen förväntar oss av partier som lidit historiska nederlag väntar vi fortfarande på. Många, kanske alltför många, ansikten känns igen från den regering som väljarna röstade bort 2006. Idéer om hur den ekonomiska krisen skall lösas och arbetslösheten bekämpas känns inte spännande. I värsta fall tolkar väljarna dem som varande samma s-recept som prövades under 1990-talskrisen – ett recept vars effekter ingick i Alliansens verklighetsbeskrivning av utanförskapet på arbetsmarknaden och som bidrog till valsegern 2006.

Kommunikationsstrategiskt har Alliansen sopat banan med socialdemokraterna under den gångna vintern. Också lustigt, med tanke på socialdemokraternas långa tradition av stor strategisk fingertoppskänsla. Vi ser fram emot arton månaders härlig hjärnornas kamp mellan partisekreterarna Schlingmann och Baylan. Socialdemokraterna kanske är strategiska (!) och väntar med att spela ut ässen i rockärmen?