Stärkt folkinitiativ med ny grundlag?

Grundlagsutredningen har lagt förslag om att stärka folkinitiativet. Rådgivande kommunala folkomröstningar skall hållas om tio procent av de röstberättigade i kommunen så begär. Men det finns fortfarande inga måsten. Fullmäktige har fortfarande stor kontroll över vilka typer av frågor som faktiskt går till folkomröstning. En kvalificerad majoritet (2/3) kan avslå medborgarinitierade förslag till folkomröstning. Och om det beslutet överklagas (!) är det upp till en domstol att avgöra om frågan för folkomröstning faller inom ramen för den kommunala kompetensen (kan bli knivigt).

”En kommunal rådgivande folkomröstning ska hållas i en fråga om minst
tio procent av de röstberättigade begär det. Vid beräkningen av hur många som står bakom initiativet ska endast de räknas med som skrivit under initiativet under den sexmånadersperiod som föregått inlämnandet. För att förhindra att folkomröstning hålls i frågor som helt saknar förankring i fullmäktige ska det finnas en möjlighet för en kvalificerad majoritet om två tredjedelar av fullmäktiges ledamöter att avslå ett folkinitiativ.” (SOU 2008:125 s. 247)

”När det gäller vilka frågor som kan bli föremål för folkinitiativ är vårt förslag att folkomröstning endast ska hållas om den fråga som initiativet avser är sådan att fullmäktige kan besluta om den” (s. 249). ”I slutändan är det en uppgift för domstol att efter överklagande ta ställning till vad som ryms inom den kommunala kompetensen” (s 253)

Det förstärkta folkinitiativet (?) med ”tvingande folkomröstningar” (??) har tolkats som en framgång för Miljöpartiet i Grundlagsutredningen. Men när man läser det finstilta i förslaget och dessutom tar hänsyn till hur folkinitiativet hittills har använts i Sverige drar man snarare slutsatsen att Miljöpartiet blivit lurat. Det höjda kravet (från fem till 10 procent) kommer sannolikt vara den enda reella skillnaden mellan idag och utredningens nya förslag. Det tvingande inslaget är i praktiken betydligt svagare än vad som tidigare framkommit.

Otyget att ställa till folkomröstningar i frågor där kommunfullmäktige inte har beslutandemakt kommer heller inte att stävjas. Stolleprovet med de fyra kommunala folkomröstningarna om vargjakt som genomfördes i samband med 2006 års riksdagsval ägde nämligen rum med just kommunfullmäktiges goda minne. I själva verket ansåg ledande representanter från de fyra kommunerna att folkomröstningen var en framgångsrik opinionsyttring (!) riktad mot den politiska nivå (Riksdagen) som egentligen har beslutskompetens i vargfrågan. Att medborgarna som deltog i vargjaktsomröstningen liksom skulle kunna känna sig lurade hörde tydligen inte dit (tydligen kommer endast beslut om att avslå folkinitiativ kunna överklagas och prövas i domstol, inte det omvända).

Användandet av folkröstningar som ett direktdemokratiskt komplement i valdemokratin ökar i hela världen. Det ligger i korten att lokala folkomröstningar kommer att bli vanligare även i Sverige. Grundlagsutredningen tvekar att ställa upp tydliga riktlinjer om lämpliga ämnen för lokala folkomröstningar, vilket sannolikt är klokt. Vår folkomröstningshistoria förskräcker. Få folkinitiativ har hittills lett till folkomröstning. Samtidigt har det folkomröstats i frågor som inte borde folkomröstats om. Men det är viktigt att det växer fram en sund praxis kring vilka typer av frågor som är lämpliga att folkomrösta om. Att omröstningar bör handla om frågor där kommunfullmäktige kan besluta är givetvis en central princip. En annan princip är att man inte bör folkomrösta i frågor som rimligen redan avgjorts inom ramen för valdemokratin genom regelrätta valrörelser (så som exempelvis nivån på kommunalskatten).