Knappt har forskningsminister Krantz blivit varm i kläderna förrän Alliansregeringen mycket överraskande förklarat krig mot den fria forskningen. Vår kritik mot förslaget mot den nya organisationsstrukturen inom Vetenskapsrådet framgår i en debattartikel i DN från den 25 augusti.
Utanför forskarvärlden är det ofta svårt att bedriva opinion för att skydda den fria forskningen. Särskilt när det som i det här fallet handlar om subtila teknikaliter som berör Vetenskapsrådets framtida organisationsstruktur. För oinvigda är det lätt att vi forskare framstår som bortskämda gnällspikar som någon håller på att sno karamellerna för.
Men djävulen sitter som bekant just i detaljerna. Här handlar det om makt. Politisk makt mot forskarautonomi. Omorganisationen innebär en maktförskjutning som innebär ökat utrymme och inflytande för klåfingriga politiker och tjänstemän som står mycket långt från forskningsfronterna. Och precis som Tobias Krantz själv uttrycker det i en egen debattartikel: ”Politiker skall inte lägga sig i forskningen”.
Regeringen vill ha mer innovation för de forskningsmedel som satsas, en ökad utväxling, mer ”nytta” för forskningspengarna (Men vem vill inte att forskning skall bära frukt i form av ökad tillväxt och välfärd?) Men ökad politisk styrning är faktiskt inte vägen dit. Inte heller minskad autonomi för de forskare som deltar i VRs arbete varav merparten är valda representanter för det svenska forskarsamhället. Att hejda sin klåfingrighet och våga släppa taget från politiskt håll är den strategi som har störst potential att bära frukt.
Nyfikenhet, upptäckarglädje, kreativitet och innovation hämmas av styrning. Politikerna måste lita på att forskarsamhällets många egna kvalitetssäkringsinstrument fungerar. Incitamenten för forskare att blir erkända, lösa viktiga samhällsproblem, göra akademisk karriär, ta patent, starta företag och tjäna pengar finns redan på plats! Blir den kritiska massan tillräckligt stor kommer innovationerna som ett brev på posten.