Förväntningar inför 2010

Ett spännande och intensivt valår tar snart sin början. Som bekant erbjuder den historiska statistiken Allianspartierna en rejäl utmaning att försvara regeringsmakten i september 2010. Grundtipset inför framtiden, som baseras på data om alla de demokratiska val som hållits under efterkrigstiden i västerländska demokratier, är att det kommer bli allt svårare för regeringar att behålla regeringsmakten. Långa regeringsinnehav för samma parti(-er) kommer att bli mer sällsynt. Skälet är att väljare blivit piggare på att bestraffa även de regeringar som gör bra ifrån sig. Samtidigt: För ett enskilt riksdagsval i ett specifikt land duger inte att använda den historiska statistiken som kristallkula. Antalet okända parametrar (unknowns) är alltför många.

Reinfeldt, Olofsson, Björklund och Hägglund får trösta sig med att de faktiskt har ett relativt sett bättre opinionsläge denna nyårsafton 2009 (snitt -8 procentenheter) än vad de haft vid de två senaste nyårsaftnarna (2007 -17 procentenheter; 2008 -11 procentenheter). De kan också söka tröst i det faktum att Alliansen varit strängt upptagna med att regera (något som på sikt och i det långa loppet alltså inte är särskilt hälsosamt för opinionssiffror) och ännu inte börjat kampanja. En tredje tröst är att svenska väljare inte brukar titta bakåt när de väljer parti. Det är istället partiernas förmåga att ge en god verklighetsbeskrivning och presentera nya idéer för hur framtidens utmaningar skall tacklas som blir avgörande på valdagen: Vilka samhällsproblem är angelägna att finna lösningar på under perioden 2010-2014? Vem eller vilka är bäst skickade att göra jobbet?

Partierna tillåter opinionssiffror spela en alltför stor roll för humör och framtoning. Jag är övertygad om att det opinionsmässiga underläget kan fungera som bränsle för Allianskamraterna. Att mot alla odds resa sig och bli den bäst spurtande sittande regeringen i den svenska historien är precis sådant stoff av vilket bra berättelser vävs. Utmaningen är att återkalla väljarnas politiska minnen från 2006 års valrörelse och inbjuda dem att bli en del av en sådan berättelse. Jag tänker inte bara på orangea ballonger eller tågturnéer. Alliansen måste presentera en lika konkret och genomarbetad plan för 2010-2014 som man lyckades göra ’06. Orkar de regera och visionera samtidigt?

Jag förväntar mig fortfarande en jämn kamp mellan två regeringsalternativ. Vi har under mandatperioden 2006-2010 fått erfara stor dramatik i väljaropinionen. Om ett par månader kan det mycket väl vara jämnare igen. Med ett knäckande högt reformtempo har Alliansregeringen rört om ordentligt i grytan. En mycket stor andel vallöften från ’06 har infriats på tre och ett halvt år. Det blir spännande att se vad som händer med väljaropinionen när Alliansen inleder sin kampanj för återval.

Valet 2010 blir en mobiliseringskamp. Vinterns politiska trubbel för regeringen (Vellinge, Saab-nedläggningen, sjukförsäkringsdebatten, Köpenhamnsfiaskot) har eldat på det röda lagets sympatisörer och fått det blåa lagets sympatisörer att kallna. Erlanderregeringen behövde en Pragvår och studentrevolution för rekordspurten 1968. Svårt förstås att sia om vad som kommer krävas den här gången.