Redan Anthony Downs (1957) gjorde klart att det ibland kan vara rationellt för väljare att rösta på något annat parti än det parti som de ideologiskt står nära och tycker bäst om. Svenska väljare har historiskt varit flitiga när det gäller att stöd- och taktikrösta. Det ökande taktiserandet hör till de spännande nyheterna när det gäller väljarbeteende i 2010 års val: var sjunde väljare (rekordhöga 16 procent) röstade på ett annat parti än det parti de tycker bäst om. Om detta kan du läsa i Valforskningsprogrammets och Statistiska centralbyråns nya rapport ”Åttapartivalet 2010” som jag skrivit tillsammans med Sören Holmberg.
Tabellen visar för varje val sedan 1968 hur stor andel av partiernas väljare som röstat på partiet men som egentligen tycker bäst om ett annat parti. Ju högre andelar desto fler av partiets väljare kan betraktas som stödröstare eller taktikröstare. Tabellen berättar att hela 42 procent av VPKs väljare 1982 hade ett annat parti än VPK som bästa parti. Och nästan hälften (48 procent) av Ny Demokratis väljare 1991 bestod av väljare som tyckte bäst om ett annat parti än NyD. I samband med 2010 års val tyckte omkring 30 procent av Centerpartiets, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas väljare bäst om ett helt annat parti.
Leker man med tanken att partierna 2010 endast fått röster från väljare som hade dem som bästa parti kan man beräkna ett nytt valresultat under antagande om 100% ”sincere voting”. Om vi helt hypotetiskt från varje partis officiella valresultat 2010 drar ifrån den andel väljare de fick på grund av taktikröstning (enligt estimaten i tabellen) får vi fram följande resultat per parti (observera att procenten inte summerar till 100): V 5,0; S 27,6; MP 6,4; C 4,7; FP 5,5; KD 3,8; M 25,3 och SD 3,99. Enligt denna hypotetiska beräkning hamnar två partier nära eller alldeles under 4-procentsspärren – Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Skattningarna motsvarar helt enkelt den röstandel partiet hade fått om de enbart erhållit röster från väljare som hade partiet som bästa parti.
Henrik Ekengren Oscarsson 
Jämför man med valet 2006 är det tydligt att C och KD verkar ha fått hjälp av stödröstande alliansväljare medan SD, förvånande nog, har en något mindre andel taktikröstare 2010. Om inte KD:s opinionssiffror totalkollapsar kan de nog lugnt räkna med att hänga kvar i riksdagen med hjälp av borgerliga taktikröstare och så länge etablissemanget kör på med nuvarande linje i invandringsfrågan kan SD räkna med ett hyggligt stöd från saktaktikröstare. SD har dessutom en hög andel trogna (väljare som röstat på partiet och tänker göra det igen) och säkra (väljare som är \”helt säkra\” på sitt partival) väljare (varav en stor del av dessa taktikröstare måste ingå) vilket smular sönder motståndarnas önsketänkande om att SD snubblat in i riksdagen med hjälp av \”lättflyktiga missnöjesröstare\”. SD:s väljare är snarare väldigt beslutsamma och tydliga med varför de röstar på detta bespottade pariaparti som etablissemanget hyser sådan beröringsskräck inför; invandringsfrågan. Men de skarpa hjärnorna inom alliansen har nu tänkt till och tänker möta hotet om ett växande SD genom att tillsammans med MP göra Sveriges invandringspolitik ännu extremare…
GillaGilla