Väljarnas känsla för S och M

Känslornas betydelse för opinionsbildning och politiskt beteende är ett allt hetare forskningsområde. Teorier om affektiv intelligens (TAI) vinner snabbt terräng (Marcus, Neuman et al. 2000; Redlawsk 2006; Neuman 2007; Sautter 2007; Kiss & Hobolt 2011). Forskningsfältet vilar på nygamla insikter om att känslor – fysiska och psykologiska förändringar in kroppen och i hjärnan som är responser på externa, situationsbetingade stimuli – spelar stor roll för hur människor hanterar politisk information. Två emotionella system som arbetar undermedvetet förväntas ha effekter på vårt beteende: ett dispositionssystem och ett övervakningssystem. Dispositionssystemet vilar på vanor och erfarenhet och hanterar sedan länge inlärda strategier: så länge inga överraskande eller oförväntade stimuli dyker upp följs gällande beteendeplan, ett tillstånd som normalt resulterar i känslor av entusiasm.

När grundplanen fallerar varnar övervakningssystemet oss att helt nya och potentiellt hotande stimuli dykt upp. Det avbryter vanemässiga rutiner och aktiverar tankeverksamhet. Att förlita sig på vanor är då inte längre aktuellt, istället ökar vår uppmärksamhet, vårt informationssökande och vårt medvetna resonerande.

Opinionsforskningen som hämtar inspiration från politisk psykologi ser inte längre den motsättning mellan känsla och förnuft som tidigare varit konventionell visdom. Utgångspunkten är istället att känslor är en direkt förutsättning för att människor ska kunna ta ställning till politiska sakfrågor och kandidater på ett förnuftsmässigt sätt.

Frågor om vilka känslor kandidater och partier genererar hos väljare har därför blivit vanligare i nationella valundersökningar runt om i världen. I 2010 års svenska valundersökning valde vi att inkludera för första gången en fråga om ”… olika känslor som politiska partier kan ge upphov till”. Av utrymmesskäl begränsades våra känslomätningar till de två största partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna (men alla partier och ledare finns mätta i vår E-panel och publiceras här på bloggen under våren 2012). Vi har valt använt en elvagradig intensitetsskala från 0 (”inte alls”) till 10 (”i mycket stor utsträckning”). De sex känslorna är tänkta att fånga in de tre dimensioner som i opinionsforskningen identifierats som viktigaste känslorna i analyser av opinionsbildning: ilska, oro och entusiasm.

Partierna tycks inte väcka särskilt intensiva känslor hos svenska väljare under valrörelsen. Det är genomgående låga medeltal på våra känsloskalor. Socialdemokraterna väckte starkast känslor när det gäller ”orolig” (medeltal 3,00) och Moderaterna starkast känslor för ”hoppfullhet” (3,35). Socialdemokraterna väckte oro och Moderaterna hopp bland väljarna i 2010 års valrörelse. Resultaten visar också att Moderaterna gjorde väljarna mer rädda och illa till mods än vad Socialdemokraternas gjorde, medan Moderaterna gav upphov till starkare känslor av entusiasm än Socialdemokraterna (2,63 jämfört med 1,75).

Effektanalyser där vi modellerar känslors betydelse för politiskt beteende (t ex partival) kräver mer tid och forskningsresurser och låter därför vänta på sig. Bloggläsarna får hålla ut. För en bakgrund till mätningarna, referenser till litteraturen, alla detaljer om Valundersökningarna och mer analyser av olika väljargruppers känslor inför Socialdemokraterna och Moderaterna i 2010 års valrörelse finns i vår nya rapport ”Åttapartivalet 2010”. Ladda ned den här och bläddra fram till sidan 21.