En av de vanligast förekommande frågorna när man är ute och föreläser om svenskt väljarbeteende handlar om från vilka andra partier Sverigedemokraternas väljare kommer. Ofta finns en baktanke med frågeställningen: debattörer och åhörare vill samla information för att kunna plocka billiga poänger på att avgöra skuldfrågan om vilka partier som i störst utsträckning har bidragit till att förse SD med väljare.
Det akademiska intresset för partibyten handlar mer om att först försöka uppskatta nivåer och flöden så bra som möjligt för att sedan ge sig i kast att förklara varför väljarna flyter mellan partier. Med hjälp av data från de fyra senaste stora Valundersökningarna kan vi ge ett relativt precist svar på varifrån SD-väljarna har kommit i samband med valen 2006, 2010 och 2014. Bytarmatriserna från Valundersökningarna är flitigt analyserade och avrapporterade — inte minst i rapporten ”Flytande väljare” — eftersom de till hälften bygger på åtråvärda paneldata: Hälften av de som ingår i de rullande tvåstegspanelerna återintervjuas nämligen i samband med nästföljande val. Därför kan vi kompensera för de minnesfel som tenderar att uppträda när man ber väljare försöka minnas hur de röstade för fyra år sedan (minnesfelet brukar ligga kring 25 procent; var fjärde väljare kommer inte ihåg eller minns partivalet fel).
I Valforskningsprogrammets faktabladserie finns en hel del svar på vanliga frågor vi får om svenskt väljarbeteende. Det senaste tillskottet i serien ger ett kort svar på frågan om varifrån SD-väljarna kommit vid de tre senaste valen. För att man ska få en känsla för hur många väljare det rör sig om har vi räknat om skattningarna av partiernas vinster- och förluster (nettorörlighet) till tusentals väljare. För detaljer om tillvägagångssätt hänvisas till väljarböckerna som kommer ut efter varje val. Den senaste heter ”Svenska väljare” (och rymmer för övrigt även ett kapitel med en samlad analys av varför väljare röstar på SD).
Resultaten visar att SD-väljarna kommit främst från de två stora partierna, Socialdemokraterna och Moderaterna. Mellan 2002-2006 och 2006-2010 kom flest från Socialdemokraterna (+17 000 respektive +27 000 väljare). Mellan 2010-2014 var flödena allra störst från Moderaterna (omkring 163 000 väljare).
Väljare kommer inte bara från andra partier, de kan också mobiliseras från grupper som tidigare inte röstat eller från gruppen blankröstare. Dessutom får partier förstås påfyllning av väljare från grupper som inte tidigare haft rösträtt — i det här fallet de unga förstagångsväljarna. I Sverigedemokraternas fall går väljartillströmningen från dessa grupper inte att bortse ifrån om man vill ge en så bra bild som möjligt av varifrån SD-väljarna kommit. I 2006, 2010 och 2014 års val har SD nettovunnit väljare från ”soffan” (+5000, +21 000 respektive +53 000 väljare) och även vunnit många väljare från gruppen 1:agångsväljare (+12 000, +25 000 respektive +25 000 väljare).
SDs stora framgångsval 2014 var det alltså tre betydande strömmar: SD nettovann från Moderaterna (+163 000 väljare), från Socialdemokraterna (+97 000 väljare) och från gruppen icke-röstare (+53 000 väljare). Klicka här om du vill ladda ned faktabladet i PDF-format istället.
Missa inga faktablad från Valforskningsprogrammet! Följ vår forskning på hemsidan (www.valforskning.pol.gu.se); twitter: @valforskning och på Facebook (Valforskningsprogrammet).
Henrik Ekengren Oscarsson 
Hej!Ska jag tolka det som att 12000 personer gick från Feministiskt initiativ till SD 2006-2010? Jag har svårt att förstå att så många skulle byta mellan två partier med så extremt skilda ideologier. Har det gjorts någon analys av detta? HälsningarChristina
GillaGilla