Lövfen vs historien

Dock. Opinionsmässigt går det som vi vet inte så bra för regeringen Löfven som det kanske borde göra givet vad vi vet om betydelsen av ekonomi, regeringsbetyg och den allmänna utvecklingen av opinionsklimatet (opinion mood). Figuren nedan visar hur opinionsstödet för sittande regeringspartier har utvecklats under mandatperioderna 1967-2018 (svart linje). Väntevärdet för en sittande regering i Sverige är att opinionsstödet slits ned till omkring 90 procent av det samlade röststödet i föregående val. Det kostar att regera. Inget konstigt med det. Litteraturen om cost of ruling talar sitt tydliga språk.

Den orangea linjen i diagrammet visar opinionsutvecklingen för Löfvens regering under den gångna mandatperioden, det vill säga det samlade stödet för S och MP i relation till utgångsläget, nämligen valresultatet i 2014 års val. Utvecklingen under det senaste året är särskilt atypiskt från ett historiskt mönster. Maj-mätningen från Sifo visar att regeringens opinionsstöd fallit brant under det sista året. Det har nötts ned till lägre än 80 procent av röststödet från valet 2014. Med tre månader kvar till slutdebatten i 2018 års valrörelse är trenden ingen vidare för en sittande regering med 77 procent av ingångsstödet.

Den intressanta frågan är således varför regeringen Löfven ännu inte har kunnat skördat några frukter av den starka ekonomiska utvecklingen och de relativt positiva signalerna från folkopinionen avseende klassiska nyckelindikatorer? Kan det vara så enkelt att när ekonomin går bra är det förtvivlat svårt att påverka valdebatten att handla om ekonomi? (I SOM-institutets mätningar landar kategorin ‘ekonomi’ först på 11:e plats på väljarnas dagordning).

Den minnesgode kommer ihåg att vi ställde samma fråga om ekonomins icke-betydelse för regeringsöverlevnad redan 2006 när Göran Persson trots en samhällsekonomi i zenit ändå lyckades förlora regeringsmakten till Fredrik Reinfeldts Allians för Sverige. Huvudförklaringen den gången var bland annat att Persson felbedömt kring vilka frågor valdebatten skulle komma att kretsa: jobb och sysselsättning. Vad hjälpte det att det var ordning och reda i en boomande ekonomi? Belöningen från väljarna uteblev.

Den ekonomiska röstningsteorin har inte firat några stora triumfer i fallet Sverige under 2000-talet. Ett annat exempel: Reinfeldt vann valet 2010 (+1,1 procentenheter) trots att den globala finanskrisen gravsatte så gott som alla sittande regeringar i omvärlden.

Kanske blir valet 2018 ytterligare ett fall som avviker från bestraffnings- och belöningsteorin att opinionsstödet för sittande regeringar slits ned snabbare i ekonomiskt dåliga tider och lite mindre snabbt i ekonomiskt goda tider? Noggranna analyser av våra stora valundersökningar som genomförs i samband med 2018 års val kommer såsmåningom att ge ett bra svar på denna fråga.