Igår presenterades de första analyserna av resultat från den senaste nationella SOM-undersökningen (läs mer här). På sedvanligt manér och som ett säkert vårtecken bjöd SOM-institutet på en kavalkad av trenduppdateringar om svenska folkets åsikter, värderingar och preferenser. SOM-mätningarna inför varje valår är särskilt spännande eftersom det ger grundförutsättningarna för partiernas valårskamp om väljarna.
Även om svensk inrikespolitik för närvarande befinner sig i någon form av undantagstillstånd på grund av Ukrainakriget är det ännu långt till höstens val. Under coronapandemin kunde vi erfara att så fort nyhetsflödet om pandemin bromsade in återvände svensk politik till det grundackord som gällt under lång tid avseende den parlamentariska situationen och den politiska dagordningen. Vi vet förstås ingenting just nu om hur länge kriget kommer att pågå. Men jag bedömer att det är sannolikt att diskussionerna om migration, brottsbekämpning och sjukvård — de tre frågor som under lång tid varit i toppen av väljarnas viktigaste frågor — kommer återvända och sätta sin prägel på valet.
I min egen presentation gjorde jag analyser av väljarnas önskeregeringar och önskestatsminister, partiernas syn på det politiska landskapet och partiernas samlade sympatikapital.
Jag konstaterade bland annat att det fortfarande är dött lopp i regeringsfrågan mellan de som önskar sig de vanligaste varianterna. Och inget alternativ samlar särskilt stora skaror bakom sig. Den absoluta huvuddelen av väljarna kommer inte bli särskilt nöjda med den regering som kommer ta plats efter valet den 11 september.
Jag konstaterade också att Magdalena Andersson förekommer betydligt oftare än Ulf Kristersson som önskestatsminister. Hösten 2021 var förstås speciell med parlamentarisk turbulens och ledarskifte för Socialdemokraterna. Även om höstens mätning kan vara dopad av att MA skulle komma att bli Sveriges första kvinnliga statsminister är avståndet oväntat stort. Andersson önskades av 34 procent mot 24 procent för Kristersson. Nu hör det ju till saken att väljarna inte alltid får den statsminister som flest önskat sig.
Jag fick också tillfälle att presentera uppdateringar av några av mina absoluta favoritgrafer. Båda bygger på den klassiska ogillar-gillarskalan som på olika sätt kan analyseras för att undersöka mönster i väljarnas preferensordningar. Historiskt har det varit mycket långsamma förändringar av partipreferensordningar bland väljarna, men numera, i det nya politiska landskapet, är det rock’n’roll. Varje ny mätning bjuder på stora förändringar och överraskningar.
De långa trenderna fortsätter: de tidigare starka antipatierna för Sverigedemokraterna försvagas långsamt bland KD- och M-sympatisörer. Samtidigt ökar de känslomässiga avstånden till Centerpartiet i denna del av partirymden. Ser vi till väljarnas ogillande och gillande står Centerpartiet klart närmare V/S/MP än KD/M/SD idag. För C som gärna vill hamna i en fördelaktig vågmästarposition och agera kungamakare är trenderna problematiska. Och ju mer KD och M surar på C desto mer kommer de behöva förlita sig på att helt på egen hand kravla sig över 175 mandat.
L har ett lägre sympatikapital än MP när vi undersöker väljarnas andrahandssympatier. Och även om dagordningen är bästa tänkbara för högerkonservativa partier — brottsbekämpning, migration och nu även försvar — ser det inte ännu ut att hjälpa KD M SD att nå över 175 mandat. En aktuell MäMä visar att alternativet ligger strax efter en konstellation med V S C. Skulle MP ta sig över spärren men inte L blir det givetvis ännu något svårare för Kristersson att skapa ett regeringsunderlag.
Nu väntar fortsatta analyser som kommer publiceras framåt midsommar i SOM-institutets årliga forskarantologi.
SOM-seminariet går att se i efterhand, länk finns på SOMs hemsida: http://www.gu.se/som-institutet. Där hittar du även alla nya bilder som jag visade. Ett stort tack till alla som hjälpt till med bilderna, Staffan Betnér, Richard Svensson, Oskar Thelin, Anna Lager Cederwall.
Henrik Ekengren Oscarsson 