Vådan av övertaktisering

I samband med 2018 års val röstade var femte väljare på ett annat parti än det som de tycker bäst om. Strategisk röstning på små partier och hänsyn till fyraprocentspärrar och regeringsfrågan har skapat en taktiserande väljare som försöker göra det bästa av det faktum att väljare i parlamentariska system väljer partier men saknar möjlighet att välja regering.

Trenden mot att allt fler röstar på partier de inte gillar mest går att förstå och förklara, Men det skapar också en del märkliga effekter. Låt mig ta ett exempel. Sverigedemokraterna får alltid fler röster än vad de har partianhängare, vilket oftast tolkas som ett slags proteströst – eller taktikröst färgad av ideologiska motiv – väljare som vill markera ideologiskt och försöka få de mer etablerade partierna att strama upp sin migrationspolitik.

Vid 2018 års val valde stora grupper av Moderata sympatisörer och partimedlemmar (!) att rösta på sitt eget parti (M) på lokal nivå men på Sverigedemokraterna nationellt. Varför i hela världen då? Ser vi till åsikter i politiska sakfrågor handlar det om M-anhängare som vill förändra Sveriges migrationspolitik i mer restriktiv riktning. Det ligger alltså nära till hands att denna röstdelning är en väljartaktik för att försöka förändra det egna favoritpartiets politik på ett visst område.

Problemet i sammanhanget är att denna grupp var så stor, totalt sett närmare två procent av hela väljarkåren (vi har nästan en tredjedel av väljarna som röstar på olika partier nationellt och lokalt). Detta är mer än nördig fun-fact om väljarbeteende. Moderata sympatisörers röstdelning hade 2018 en helt avgörande betydelse för svensk politik. Om bara hälften av denna väljargrupp valt att rösta på sitt favoritparti M även i det nationella riksdagsvalet så hade Allianspartierna (C, L, KD, M) blivit klart större än de rödgröna partierna (V, S, MP) i valet 2018. Ett regeringsskifte och M-ledd regering (och sannolikt en mer restriktiv migrationspolitik) hade alltså kunnat bli verklighet. Eftersom man får förmoda att ett regeringsskifte hade högre prioritet än att påverka moderpartiets migrationspolitik är detta ett bra exempel på ett suboptimalt utfall orsakat av vad man skulle kunna kalla för ett taktiskt övertänk från väljarnas sida.

Inför årets val är det symboliskt viktigt att Moderaterna inte lånar ut så många stödröstare till andra partier att man riskerar att förlora den viktiga positionen som största borgerliga parti. Moderaterna försvarar relativt enkelt sin position som största högerparti om bara alla väljare som tycker bäst om M faktiskt gör slag i saken och röstar på partiet, inte bara lokalt utan även nationellt. M behöver alltså be sina egna starkt övertygade anhängare och partimedlemmar (!) att rösta på det egna partiet, utan att det för denskull innebär att partier som L och KD ramlar ur riksdagen. Man behöver låna ut några väljare till sina tilltänkta regeringskompisar men inte för många. Hur man egentligen ska bära sig åt för att kommunicera ett sådant budskap till sina anhängare och hur M-anhängare ska lösa sådana koordineringsproblem är en intressant nöt att knäcka.

Analyser av röstdelning och stödröster finns bland annat i boken ”Konsten att välja parti” och i rapporten ”Flytande väljare”. Resultaten presenterades även på ett seminarium i september 2019 och presentationen finns att ladda ned här.