Det är differentialen, dummer!

Anthony Downs ”An Economic Theory of Democracy” är en av de flitigast citerade statsvetenskapliga klassikerna. Det är en bitvis svårgenomtränglig textmassa men samtidigt en outsinlig källa till inspiration för forskning om val, opinion och demokrati.

Enligt Downs ekonomiska demokratiteori förväntas väljarna bedöma den sittande regeringens prestationer: hur har de politiska resultaten utvecklats under den gångna mandatperioden? Har resultaten på områden som ekonomi, brottslighet, arbetslöshet eller sjukvård utvecklats på ett positivt eller negativt sätt? Värderingen av politiska resultat är en nödvändig förutsättning för att väljarna ska kunna tillskriva den sittande regeringen ansvar för vad som hänt.

Intressant nog hävdar Downs att väljarna också behöver ha tillgång till information om hur oppositionen hade presterat under samma tidsperiod om de hade haft makten.

Denna kontrafaktiska hjärngymnastik leder fram till ett resonemang om en differential — skillnaden mellan regeringens faktiska prestationer och oppositionens prestationer om de istället haft makten. Frågan som ställs är hur sakernas tillstånd — de politiska resultaten — hade utvecklats under den gångna mandatperioden om oppositionen istället hade haft möjlighet att föra sin politik?

I Downs model har väljarna full information. Bedömningar av huruvida regeringen lyckats bättre, ungefär likadant eller sämre än vad oppositionen hade gjort under gångna mandatperioden blir en del av röstningskalkylen och ligger till grund för beslut om hur väljaren ska rösta i det aktuella valet.

Kontrafaktiska resonemang om oppositionens prestationer och politiska resultat i en tänkt parallellvärld låter ju helskumt att plocka in i en svensk valrörelse. Men faktum är att tänkandet öppnar upp för fördjupade resonemang om orsaker till politiska resultat, om effekter av olika politiska lösningar. Det är något annat än ett vanligt blame game. Politiker får möjlighet att utveckla hur de uppfattar verkligheten och hur politiska resultat kan förklaras och hur effektivt de uppfattar att olika verktyg är.

Låt oss ta ett exempel. Ett område där alla är överens om att de politiska resultaten går i helt fel riktning handlar om dödligt våld med skjutvapen. Skjutningarna och det dödliga våldet från skjutvapen har rört sig i negativ riktning under det senaste decenniet. Oavsett hur man räknar.

Ulf Kristersson skulle alltså få en fråga i stil med hur utvecklingen av dödligt våld med skjutvapen (för att ta ett exempel) hade sett ut om han istället lett regeringarna under perioden 2018-2022.

Ulf Kristerssons svar blir ju givetvis att vi inte alls skulle haft lika många skjutningar. Det vore ju tjänstefel för en opposition att inte klandra regeringen för utvecklingen, särskilt på ett område där alla är överens om att utvecklingen går åt fel håll. Det är ju när allt kommer omkring regeringen som har haft ansvaret under de gångna mandatperioderna.

Oppositionsledaren hade fortsatt med ett resonemang om att regeringen varit senfärdig, gjort fel saker vid fel tillfällen och så vidare. Själv hade han agerat kraftfullt i ett tidigt skede och det hade förstås givit ett annat resultat. Rätt förutsebart så långt.

Det här låter ju inte alls särskilt spännande. Men det är nu, med några enkla följdfrågor, som resonemangen kan fördjupas och väljarna kan få en uppfattning om hur oppositionsledaren ser på grundorsaker till den bistra utvecklingen. Vad är roten till det onda? Hur samspelar olika faktorer som orsakar utvecklingen? Hur ser mekanismerna ut? Hur såg trenderna ut innan den sittande regeringen tog plats?

Oppositionsledaren har här möjlighet att politiskt övertyga väljare om att man äger den kunskap och de insikter som behövs för att lösa komplexa samhällsproblem. Men då behöver hen få chansen att utveckla mer elaborerade argument om varför en negativ utveckling hade kunnat undvikas genom att agera annorlunda. När och hur hade vilka åtgärder behövt sättas in, och vilka mätbara effekter hade de haft? Vad i utvecklingen hade kunnat undvikas? Hur hade den förda politiken i praktiken kunnat förankras i parlamentet, beslut beredas, och sedan implementeras, och med vilken tidshorisont?

Vi rör oss bort från de enkla svartvita lösningarna på komplexa samhällsproblem. Kanske kan en ledare ödmjukt tillstå att en del trista utfall kanske hade blivit verklighet även om de själva haft makten, antingen på grund av att det finns strukturella långsiktiga problem som ärvts från tidigare regeringar eller på grund av oförutsedda kriser eller omvärldshändelser.

Diskussioner om resultat, ansvar och ansvarstillskrivning är helt centrala för att väljarna ska kunna utföra en av sina två huvuduppgifter i valdemokratin: att utkräva ansvar. När väljarna ska bedöma de politiska resultaten under de senaste åtta åren av S-ledda regeringar bör de också samtidigt kunna göra bedömningar av hur de politiska resultaten hade sett ut om vi istället haft M-ledda regeringar. Det är differentialen, dummer!